Kommentar från Dag Clarkson, Sollentuna

Din välskrivna bok är gripande och aktuell. Tack för att Du skrev den.

Kommentar från Vera Nellhans, Stockholm

Boken är mycket gedigen och väldokumenterad och lärorik.

Jag kan ju jämföra med det som drabbade min egen pappa, farmor och farfar. Där fanns inga kändisar, ingen som garanterade uppehälle. Pappa, Berlinjude och jurist, kom till Stockholm i början av januari 1934 och fick vänta till efter kriget för att få sitt svenska medborgarskap; jag själv föddes som statslös. Han motarbetades dessutom aktivt av en polisman i Göteborg i sina försök att få hit sina föräldrar. Farföräldrarna tvingades till Theresienstadt och Auschwitz.

Jag läser lite i sänder. För mig är det ganska jobbigt, eftersom det väcker tankar och känslor. Jag beundrar Dig som orkat lägga ner så mycket arbete och tid på all forskning och skrivande under så många år. Jag tror att Din bok kommer att bli en god referens för framtida släktforskare. Du är bara att gratulera!

Kommentar från Elisabeth Åsbrink, journalist och författare till bl.a. "Och i Wienerwald står träden kvar"

Stort tack för en fin och värdefull bok.

Kommentar från Mårten Nordström, CFO, Ystad

Jag har läst din bok och tycker du har gjort ett fantastiskt jobb. Det skrivna ordet från förr i tiden är överlägset vårt. Att alla brev finns bevarade!

Sedan förstår jag att det måste ha varit omtumlande för dig att ha tagit dig tillbaka i tiden för att förstå vad dina föräldrar upplevt. Du har gjort något för eftervärlden och levererat ett verk som inte endast är för din släkt och vänner utan även för andra utomstående. Du ska vara mycket stolt över det du åstadkommit.

Kommentar från Conny Berglund, auktoriserad revisor, Göteborg

Boken har jag läst med stor behållning, en ”otrolig” berättelse där det för alla torde framgå vilket enormt arbete med stort engagemang som måste ha förgått publiceringen. Viktigt med historia när framtiden skall mötas.

Kommentar från Boel Westin, professor vid institutionen för institutionen för litteraturvetenskap och idéhistoria, Stockholms universitet

Hoppas verkligen att boken får den uppmärksamhet som den förtjänar. Jag har läst nästan hela och är djupt imponerad av ditt arbete. Det var också intressant att läsa om Danderydstiden och om de människor som hjälpte till. Tänkte just på om Waldenström var släkt med Marianne [Waldenström].

Inte tänkte jag på den grånade gubben (du är dig väldigt lik), mer på skoltiden i Danderyd och hur lite man egentligen visste om varann. Tog fram de gamla skolkorten för att se hur vi såg ut en gång. Känns väldigt längesedan, men samtidigt nära.

Kommentar från Roland Jönsson, f.d. kronofogde, Sollentuna

Jag har läst större delen av din bok och jag beundrar verkligen det jobb du lagt ner på den. Innehållsmässigt är den fängslande och lärorik.

Kommentar från Michael Merzan, företagare, Sollentuna

För första eller andra gången i mitt liv läste jag hela kapitlet "Inledning" som jag verkligen uppskattade. I vanliga fall brukar jag bara skumma igenom kapitlet och oftast bara hoppa över det. Men redan första dagen läste jag ett av de sista kapitlen i boken nämligen ett som beskriver den nedlåtande synen som tyska judar hade mot östjudar. Det hade jag faktiskt hört förut.

Hade Du verkligen haft problem med ordföljden i svenska, med tanke på den mycket komplicerade ordföljd (i bisatser, verbens placering etc.) i tyska eller driver du lite med läsaren?

Kommentar från Björn Svensson, godkänd revisor, Vetlanda

Jag har just läst klart din bok. Kräver lite eftertanke och reflektion, så jag har lagt ifrån mig den då och då och inte direkt snabbläst. Det har varit mycket tänkvärt och intressant och mycket känslor mitt bland all torr myndighetsinformation.

Kärleksbreven var oerhört välskrivna, och om man kopplar till idag, hur lite som skett och hur mycket motstånd det fortfarande är, mot äktenskap över olika etniska och religiösa gränser.

Revision ter sig lite småaktigt i sammanhanget.

Vissa svenska politiska partiers framgångar får en också att fundera....

Kommentar från Biljana Siljegovic, företagare, Danderyd

Hej min favoritrevisor!

Nu är Shakespeare min före detta mest älskade författare, du tog första platsen.

En så bra recension visar att din bok är "ditt barn gjord av historiska fakta, mycket kärlek, tålamod" och vad jag tycker mycket viktig LÄRDOM till oss att försöka vara bättre människor.

Boken är skriven med kärlek och respekt till medmänniska.

Kommentar från Stefan Arver, Docent,överläkare, Karolinska Univ sjh/Institutet

Hej Bertil, läser din bok! Dels imponerad av det otroliga detektivarbete du gjort, dels ännu fler skamliga dokument om byråkratins inbyggda vansinne. Vad jag inte kände till är den mosaiska församlingens agerande, vilket måste vara smärtsamt utöver allt annat. Mycket gripande och mycket lärorikt! Varma sommarhälsningar

Gunnar Liljefors, Stockholm

Jag har läst Bertil Oppenheimers "Till Sverige, historien som aldrig blev berättad" och jag är djupt imponerad av hur Bertil lyckats ur sitt mycket rikhaltiga material, med bl a många och långa besök på Riksarkivet, genomläsning av brev och många resor, skriva en så intressant och spännande bok. Att läsa om hur föräldrarna gång på gång fick avslag på sin ansökan om att få inresetillstånd är en deprimerande läsning. Hans föräldrar måste ha varit starka och driftiga, då de till slut efter många försök och inklusive rätta kontakter, äntligen lyckades ta sig till Sverige och sedan bygga upp en ny framgångsrik tillvaro i sitt nya land. 

Den andra delen av boken ger en intressant inblick i hur Bertils släktingar, som kommit tidigare till Sverige har lyckats smälta in i sitt nya hemland och hur man på olika sätt har hjälpt varandra.

Kommentar från Renate Ribbing, Stockholm

Vilket arbete du lagt ner, alla källanvisningar och fotnötter samt alla släkttavlor. hur många år har det tagit dig att skriva den?

Boken berörde mig djupt trots att dina föräldrars öde skiljer sig på många sätt från mina föräldrars.

Tänk att dina föräldrars ansökan om att få komma till Sverige avslogs så många gånger trots din stora släkt här. Dina föräldrar dog ju relativt unga i motsats till mina som blev 90 år (mamma) och 97.8 (pappa). Jag avundas dig din stora släkt. Min släkt består av mig, mina 3 döttrar, svärsöner och 4 barnbarn. Det är allt. Så har jag endast en kusin född i Frankrike och boende i Marseille. Det är allt.

Min pappa kom hit redan 1934 alldeles ensam och kände då endast en person i Sverige. Han byggde upp sin existens här och mamma kom hit alldeles ensam 1935. Båda kom via Paris där de levt något år. Först när jag själv var i 50-årsåldern började jag förstå deras öde på riktigt, att de varit så unga bland annat och att de förstod så mycket av skeendet redan i början av nazismen. Mina föräldrar berättade dock mycket om sin situation för mig, om judars öde, om politik som båda var intresserade av. 1932 förbjöds tandläkare att arbeta i den offentliga sektorn och min farfar var just tandläkare. Så de förstod tidigt vad nazismen skulle göra med dem och med Tyskland. Han kunde då inte längre försörja familjen så de emigrerade till Paris, sedermera Israel. Min mormor kom dock hit först 1938 och jag skall nu försöka ta reda på mer om när hon kom, vilken väg hon kom från Tyskland.

Jag känner igen många av personerna i din bok, bl.a. har jag hört dåligt om den gamle överrabbinen Ehrenpreis. Också att de svenska judarna inte ställde upp särskilt mycket för judiska flyktingar. Att Sverige och svenskarna inte ville släppa in många judar har jag hört sedan länge, bl.a. om de 9 läkarna som på ett möte i Uppsala bland studenterna inte gavs tillstånd att bli insläppta. Mina föräldrar fick stor hjälp av folkhögskolan Birkagården (kväkare) och dess rektor Gillis Hammar. 

Att läsa alla kommentarerna på din blogg om din bok var intressant. Den gör verkligen nytta och tycks nå fram till många "icke-judar", vilket behövs. Håller med om att din bok berör, är välskriven, är både personlig och objektiv och som någon skrev avundas även jag din stora släkt och dess sammanhållning. (Min släkt kan jag räkna på två händer). 

Kommentar från Per Berling, It-konsult och utbildare

Boken betonar hur viktiga Martin Waldenströms insatser var för många av de utsatta familjerna, och den svåra balansgång han utstod gällande den ekonomiskt-politiskt viktiga malmexporten.

Som släktforskare hade det varit spännande att kunna gå lite längre tillbaka än till 1800-talets början för att följa vin- och spannmålshandelns framväxt på kontinenten.

Tack för en intressant läsning.

Avslutar med några rader av Nelly Sachs som också lyckades fly Tyskland:

Vem tömde sanden ur era skor

Då ni tvangs att ställa er upp för att dö?

Sanden som Israel hemförde,

Israels vandringssand

O ni fingrar,

Ni som tömde sanden ur dödsskor,

Redan i morgon är ni stoft

I de kommandes skor!

/.../

Att dra undan det ena svarta förhänget efter det andra

Vända sidorna i boken av jord

Där ådrorna drar sin levnadsstig

Ögon genom dörrspringor som lappar tiden

Samtal slår sig ned

för att yppa stjärnströdda hemligheter

Kärlekens meridianer blir gränslösa

Skrivande varelse

Kommentar från Agneta Thögersen, företagare och inredningsarkitekt

Kan bara instämma i vad de andra skrivit. Det är fullständigt enastående vilket jobb som Du lagt ner och vilken historia Du har att berätta.

Boken är mäktig, viktig och mycket gripande!

Kommentar från Carl Svernlöv, professor och advokat vid Baker & McKenzie

Med sin "Till Sverige" har Bertil Oppenheimer, som redan är en framstående facklitterär författare och en av Sveriges främsta auktoriteter på företag i kris, åstadkommit ett imponerande stycke nutidshistoria från en tid som inte är längre bort än ett par generationer.

Berättelsen om Oppenheimers föräldrars, Elli och Kurt, kamp mot en ansiktslös och ofta hjärtlös byråkrati för att få stanna i Sverige är spännande och gripande.

Oppenheimers gedigna utredningsarbete och rika källmaterial med bilder, dagboksanteckningar, vykort och utdrag ur knastertorra myndighetsregtister, ger en närhet och omedelbarhet i berättelsen som gör den extra spännande.

Att historien slutar lyckligt för Oppenheimers föräldrar är så att säga en förutsättning för att den ska kunna skrivas. Icke desto mindre minner den om dem som inte hade samma tur och skicklighet. Boken är viktig--läs den!

Kommentar från Marita Svenning, Göteborg

Det är en fantastisk bok och jag gläds med dig över den fina recensionen, som jag bara kan instämma i. Du har skrivit på ett mycket personligt sätt som förstärks av de underbara breven och bilderna. Jag blev verkligen berörd. 

Jag är djupt imponerad av att du har samlat in och bearbetat detta stora material och skrivit "TILL SVERIGE" samtidigt som du haft ett mycket krävande arbete.

Jag hoppas verkligen att många människor kommer att läsa din bok.

Kommentar från Nils-Bertil Morgell, rättslig expert vid Skatteverket i Solna

Jag har nu läst hela boken. Kan med avund konstatera den släkt- och familjesammanhållning ni har i din släkt. Boken bör inte sträckläsas utan man bör nog smälta den lite i taget. Det är ett imponerande researcharbete du har gjort.

Jag påminns bl.a. om en familj jag umgicks något med under mina år i Segeltorp. Där var både mannen och hustrun av judisk börd. Kvinnans föräldrar hade en bakgrund liknande dina. Även hennes föräldrar hade, vad jag förstod, varit sparsamma med att berätta om det förflutna. Mannen i familjen hade i mitten av 1960-talet, när han själv var i 20-årsåldern, lämnat Polen p.g.a. förföljelser.

Man får även en tankeställare om Sveriges agerande under andra världskriget jämfört med Sveriges agerande i dag vad gäller flyktingar.

Jag hoppas att boken får en stor läsekrets.

Kommentar från Leif Dahlén, delägare i Kistamässan AB

Då jag berörs mycket starkt av hur en stor viktig grupp av människor har nästan raderats ut ur den europeiska gemenskapen är det av mycket mycket stor vikt att vi alla får kännedom om historien. Din bok berör en mycket djupt och i den värld vi lever i idag menar jag att den bör läsas av så många som möjligt.

Jag skall med stor respekt läsa och ta åt mig av din familjs historia.

Kommentar från Paul Kester, Los Angeles, USA

Franz and Eva Cohn sent me your book at the occasion of my 85th birthday, and I wish to take the opportunity to tell you that I read it with great interest. It brought back many memories. I came to Sweden in Jan.1939. I was one of the 500 children  admitted to Sweden under the "Kindertransport" program. After almost two years at the German-Jewish Landschulheim in Skane, I came to a children's home in Osby, was lucky to get enrolled at the local realskola, and took realexamen in 1942. Further studies towards studenten were not granted, but Mosaiska Forsamlingen took me in as springpojke, which got me to Stockholm, where I enrolled at a kvallsgymnasium and thus took studenten in 1945. During my work at Mosaiska I met most of the active members of the Jewish community,  including many of your family. In 1946 I tried to go on a visit to the U.S., and thanks to your aunt, Mrs. Waldenstrom, who referred me to her husband, he arranged for me to make this trip on one of Grangesberg's malmbatar from Narvik to Baltimore. After my return to Sweden I lived for two more years in Stockholm, and emigrated to the U.S. in 1948.Here again I pursued night studies at UCLA, became a Certified Public Accountant. So we both have the same profession.

I admired your extensive research for your book, it is a work of love, and a document witnessing one particular phase of the Holocaust years. I can personally well relate to the trials and efforts made at the time at Socialstyrelsen and other Swedish authorities. If I live long enough, I may write about my experiences. I was in contact with Ingrid Lomfors for her book "Forlorad Barndom - atervunnet liv" and have read Svante Hansson's "Flykt och Overlevnad".Your book is a valuable addition to the Swedish history of that era.

Kommentar från auktoriserade revisorn Ove Olsson

Det är en närmast otrolig historia som du berättar. Den borde kunna utgöra manus till en dramadokumentär för TV.

Bertil du har skrivit en mycket läsvärd bok!

Ulrika Mandell, personalkonsult, boende i Danderyd

Äntligen har jag läst din bok. Jag har sträckläst den och är helt betagen och även berörd av din familjs livsöde. Och tänk att detta har utspelat sig för några som bott två hus upp på Vasseurs väg [Danderyd]. Det går ju inte att föreställa sig vilket helvete dina föräldrar, släktingar och alla i liknande situation haft. Och tänk att så mycket information finns bevarat, det skulle jag aldrig ha gissat.

Och något jag grubblar mycket över är hur dina föräldrar blev bemötta när de flyttade hit. Min farmor och farfar bodde här sedan ca 1 år när dina föräldrar flyttade hit [1946], och det var ett gäng tighta grannar runt omkring här som umgicks mycket. Vet du om dina föräldrar var med där?

Kanske inte, för jag misstänker att många ur deras generation var fientligt inställda till nykomlingar, i alla fall av vad jag förstått på deras berättelser. Men förhoppningsvis märkte inte dina föräldrar av det så mycket, de hade ju haft det så mycket värre.

Vilket jobb du gjort för dina barn och alla kommande generationer med släktforskningen, vilken skatt. Jag har blivit väldigt inspirerad att ta tag i min egen släktforskning, så det är jättebra att du skrivit hur du gått tillväga!

Kommentar från Magnus Stuart, företagsledare och styrelseproffs

Uppskattar bokens mycket personliga språk, som jag personligen känner igen från flera samtal med Bertil Oppenheimer. Bertil som ju har ett personligt och rättframt sätt att uttrycka sig.

Detta bidrar till att hela boken, som i perspektivet av att skildra en svår och djupt tragisk period, förmår lyfta skildringen av föräldrarnas historia till klarhet genom en kärleksfull distans.

Bertils rättframma sätt lever i boken och detta bidrar starkt till att skildringen är så levande och att den förmår gestalta svåra levnadsöden i ett optimistiskt perspektiv.

Kommentar från Robert Ahlkvist, PricewaterhouseCoopers i Norrköping

Du kan verkligen vara stolt över vad du åstadkommit. Jag vet av egen erfarenhet att frågorna som skulle ha ställts till mina föräldrar aldrig blev ställda. Intresset om släkten vaknar tyvärr lite för sent och när dom pratade om det var man kanske för ung för att vara intresserad.


Din släktforskning är på ett mera både bredare och djupare plan än som är vanligt samtidigt som det är bra skildring av Sveriges förhållningssätt mot Tyskland och judar. Man kan väl lugnt säga att Sverige vände kappan efter vinden. Det fanns dock glädjande nog goda krafter för dina föräldrar både i Holland och Sverige.

Jag har känt mig mycket historielös om tiden främst från mellankrigsåren och framåt. I skolan fick vi läsa om svenska hjältekonungar men ingen nutidshistoria överhuvudtaget, det låg väl för nära i tiden (jag är född 1947).


Jag har därför försökt att förbättra mina bristande kunskaper både om mellankrigsåren, andra världskriget, konflikterna i Mellan Östern och Nordirland, vilket satt sina spår i mina bokhyllor. Där samsas allt från biografier, memoarer och historiska romaner. En favorit är Leon Uris som jag läst allt av, några av böckerna dessutom flera gånger.

Kommentar från Anders Brideau, datakonsult

Jag konstaterar att du måste ha lagt ned väldigt mycket tid för att åstadkomma en sådan enormt detaljrik bok. Det finns ju referenser till källmaterial på varje sida. Jag förstår din son Daniel som tyckte att du var lite besatt. Jag är i alla fall djupt imponerad.

Jag har ju både läst och sett filmer om judarnas förföljelse under andra världskriget men man får en ny dimension när det berättas från en som man känner.

Det var många berättelser som beskrev om hur hemskt det måste vara att helt plötsligt betraktas som paria och måsta fly för att inte hamna i koncentrationsläger. Jag blev lite förvånad över hur avancerad byråkratin var på den tiden. Ansökningar som måste skickas och helst vara styrkta av någon ”betydelsefull” person. Dessutom måste det ha varit väldigt frustrerande att det tog så lång tid. Idag har man ju internet och är van att få svar om inte samma dag så dan efter.

Jag tycker att det var lite märkligt att dina föräldrar inte pratade om vad som hänt. Kanske var det ett sätt att förtränga eller glömma?

När det gäller religion så hittade jag några likheter mellan dig och mig. Mina föräldrar var missionsförbundare och jag gick i söndagsskola och på gudstjänster ett par gånger i veckan. Men efter att jag konfirmerats så kunde jag bara inte tro på allt det där som påstods och jag tappade intresset helt. Jag och min fru Johanne gifte oss också borgligt.

Kommentar från Olle Hed, delägare i Jure AB och Jure Förlag AB

Roligt att boken förmedlar sådan energi trots sitt tunga innehåll.

Kommentar från Olle Wästberg (med lång meritlista - www.wastberg.se)

Just läst din bok. Ingen nyhet – men förfärande var gång man läser om den svenska flyktingpolitiken gentemot judar under och före kriget. Gripande dokumentation.

Kommentar från Stephen Wertheimer, Boca Raton, Florida, USA.

Thanks, Bertil, for the USB stick. I have all the text. Google Translator, however, will only translate one KB. I'll have to figure out something else. It is absolutely essential that your book is on deposit with places such as Yad Vashem, New York Public Library, Library of Congress, US Holocaust Museum, YIVO (YIVO Institute for Jewish Research, New York), and various universities in US and Europe with Holocaust and Jewish studies departments. Your magnum opus is a documentary record, ala Spielberg's Shoah project. The testimony of victims is vital for the historical record through posterity. 

Thank you for taking the effort to record this remarkable family story. We all owe you a great deal.

My congratulations to you for doing this work. It appears to have been both an enormous task and one done with loving regard for family. You are to be commended. I stand in awe of what you have accomplished.

 

Kommentar från min svägerska Gudrun Hansson

Det gläder mig att din bok blir välförtjänt uppmärksammad och uppskattad. Jag har läst ca 2/3 och är djupt tagen av historien i sig men också av det enorma jobb du har lagt ner, med sådan framgång! Jag hoppas att många, många kommer att läsa boken! Den skulle kunna ingå i skollitteraturen på något stadium.

Barbro Ek, Bonniers förlagsarkiv

För mig som inte tillhör släkten blir avsnitten som handlar om Dina föräldrars förtvivlade försök att få svenskt medborgarskap det som berör mest.  Allt Du hittat i arkiven och privat: korrespondens med och mellan myndigheter och familj, om tysken  som gick att muta (tur att inte alla är rättrådiga) så att deportationsordern till (Bergen-Belsen) försvann, om att Dina föräldrar var tvungna att resa genom Tyskland mitt under kriget och judeförföljelsen för att komma hit... Det var jättespännande att läsa. Otroligt att redovisning av fakta kan vara så fängslande. Du skriver lika engagerande som Du talar. 

Du ska se att det blir omtryck! Även omslaget var jättefint. Självklara saker för Dig om judiska förhållanden blir intressanta för mig. Har tidigare undrat över paradrätten Gefillte fish (ursäkta stavningen), och stackars judiska döttrar som svek sina fäder genom att bli förälskade i icke-judiska män. Tack för att Du redovisat ett par mycket lyckliga sådana äktenskap. Redaktören Lena Svanbergs mamma, judisk invandrare, analfabet, butiksinnehavare i Malmö och mästare i att räkna, enligt Lena, såg till att Lena aldrig lärde sig laga mat. Förstår varför efter att ha läst Din bok.

Jur. kand. Elisabet Lövgren och aukt. revisor Jörgen Lövgren, tal på release-partyt för boken 2010-10-02

Du har idag, genom Din bok, hedrat Dina föräldrar på ett mycket fint och beundransvärt sätt. Vad har då gjort denna bok möjlig? Självklart Din energi, nyfikenhet och outtröttliga drivkraft men även en förstående och mycket klok hustru.

En annan förutsättning för att denna bok skulle kunna bli till är "Det skrivna ordet". All den korrespondens som Du tagit del av såväl privata brev som myndighetsbeslut. Utan det skrivna ordet hade bokens sidor varit blanka.

Vi vill därför med denna enkla gåva; en penna märkt "Favoritrevisorn" och lite brevpapper uppmuntra Dig att möjliggöra för framtida generationer att kunna få en bild av vår nutid. Hoppas även att pennan kan komma till användning i andra sammanhang.

När livet bjuder på prövningar och man måste ta strid för sin sak och det man tror på är det bästa och enda vapnet en vässad penna!

Kommentar från redovisningsekonom Britt-Marie Törnros

Din bok, har stämt mig till eftertanke. När man läser och hör om alla våldsamheter som begås i dag, undrar jag och säkert många med mig, vad som händer i vår värld. Med tanke på historien borde inte detta hända.

Boken har givit mig mycket, dels därför att jag har en personlig relation till dig, dels för att du tillåter läsaren att följa din familj och släkt på nära håll.

Tack för en oförglömlig läsupplevelse

Kommentar från civilekonom Jan Friedman

Boken är fängslande och bitvis riktigt spännande. Både skriftväxlingarna med Socialstyrelsen m.fl. 1938 och den tyska utrikesförvaltningen 1943 är bokens höjdpunkter. Tycker att Du med boken har gjort ett viktigt avtryck och förmedlar sådant som andra framöver kommer att referera till ism historieforskning etc. Måste också kännas väldigt skönt rent personligt att ha gått i mål med en sådan jätteprojekt.

Noterbart är också både hur insiktsfull Din/ dina släktingar var avseende konsekvensen av deportation redan i krigets inledningsskede, dels hur tydligt det var att de svenska myndigheterna visste att förintelsen pågick 1943.

Intressant är också, även om många andra skrivit om detta, om församlingens agerande i slutet av 30-talet, de äldre svensk-judiska familjernas attityder, spänningen mellan öst- och västjudar etc. Reflekterar också över att vår generation inte heller är någon förebild vare sig hur vi ungdomar tog emot våra polska jämnåriga 1968 eller avsaknaden av hur vi välkomnat eller interaktiverat oss med de ryska trosfränder som kommit hit under 90-talet.

Kommentar från Lars Hallberg, arkivarie, Riksarkivet

Det var riktigt roligt att läsa, och spännande att se hur mycket du lyckats få fram om dina släktingar. Särskilt intresserade mig naturligtvis den märkliga historien om dina föräldrar.

Kommentar från Gunnar Nilsson f.d. auktoriserad revisor (född 1925)

Din bok berör verkligen tider som vi inte får glömma!

Under vår barndom och under åren från 1933 till 1945 kunde vi förlamat följa den grymma utvecklingen i Tyskland som även spred skräck här i Sverige.  Väl gjort Bertil!

Du kanske får stor lust att fortsätta Din författarbana?

Kommentar från Lucia van der Linde, Politisches Archiv des Auswärtigen Amts, Berlin

Sehr geehrter Herr Oppenheimer,

Es freut mich, dass Sie Informationen und Dokumente aus dem Politischen Archiv für Ihr Buch verwerten konnten. Falls das Buch in deutscher Sprache erscheint, wäre das Politische Archiv für die Überlassung eines Belegexemplares dankbar.

Kommentar från advokat Hans Elliot

Jag är mycket imponerad av innehållet i boken Till Sverige – Historien som aldrig blev berättad. Jag har endast skummat innehållet men ser ju att Elli och Kurt Oppenheimers invandring till Sverige har gett en unik bakgrund som belyser förhållanden som annars kanske aldrig kommit fram, främst om inställning till judisk invandring, Sveriges förhållande till Nazityskland samt dokumentationen av mycket som direkt skänkt kunskap om övergreppen på icke önskvärda befolkningsgrupper. Ett värdefullt bidrag till kunskapen om vad som hände.

Kommentar från Raymund Schütz, The Netherlands Red Cross WW II Archives & Research Unit i Haag

It took me quite a while, but I've read your book using Google-translate. As a historian I am quite impressed, because you really have put in a lot of effort to retrieve all the information from the archives. In many cases when people tried to emigrate during the war it lead to nothing, and that makes this story so unique. And as an interested reader I am impressed because the story reads like a novel, and it surely is no fiction, but hard, historical facts. Looking back it is almost incredible how blind governments were for the position of Jewish refugees and how harsh they were (mis)treated. Your book gives a lot of insight, both in the hearts and minds of the refugees and in the bureaucratic process they were subjected too.

Kommentar från Sven Nordlund, docent emeritus, vid ekonomisk-historiska institutionen, Umeå universitet.

Jag håller med Franz Cohn och dennes omdömen i sin recension. Det är en intressant bok med mycken information kring det som handlade om och drabbade de som sökte asyl i Sverige. Och som Cohn med rätta framhåller Vi har samma situation idag. Skillnaden är att det inte längre handlar om judiska flyktingar utan människor som flyr eller flytt undan diktaturer i företrädesvis utomeuropeiska länder. Dessutom har jag efter mitt eget läsande också, liksom Cohn och Hansson, kunnat konstatera att det i din bok finns mycket att gräva i och vinna kunskap om när det gäller judisk familjehistoria under 1900-talet. Mycket som kommer fram kring din familj och deras släktingar är säkert intressant som jämförelse för andra forskare med liknande intresseinriktning som din. Boken kan dessutom ge värdefulla insikter om hur man går tillväga om man vill bedriva judisk familje- och individforskning gällande 1900-talet. Än en gång tack för boken och lycka till i fortsättningen för jag antar att du fått blodad tand när det gäller forskning kring de saker som intresserar dig

Kommentar från Carl Henrik Carlsson, Fil.dr.i historia vid Uppsala Universitet

Vad som är förtjänstfullt och gör din bok användbar för andra forskare är bl.a. att du är så genomskinlig, d.v.s. du tycks ha en föredömlig källredovisning.  Här och där är du kanske lite väl genomskinlig, istället för att skriva med egna ord är det ibland väldigt mycket långa källcitat som i och för sig är bra för andra forskare men som gör en del passager lite svårlästa. Detta är ganska vanligt. Men den goda källredovisningen och kunskapen om den aktuella akademiska forskningen inom området är däremot inte alltid så vanligt. Det är ju också ett väldigt bra grepp att knyta an en familjs historia till svensk och europeisk historia. Det blir intressant inte bara för den egna släkten, utan även för andra.
 

Kommentar från Jan Berg

Hej Bertil,

Jag vill tacka dig för gårdagskvällens sammankomst på biblioteket (2010-10-26). Det du presterat med att färdigställt och presenterat din bok är något som är utöver det vanliga. Sammanställningen av materialet i sig är digert och mentalt tungt, att tänka sig att före det också "gräva fram" det hela kräver väldigt mycket och framkallar hela tiden fler frågor. Det som slår mig är att många av oss startade på samma punkt, med våra "tysta" föräldrars historia som är grym att upptäcka utan deras inblandning.

Boken jag erhöll igår kväll slutade jag läsa c:a halv två, den gav mej mer energi till fortsatt "grävande" .

Hälsningar

Jan i Västerås

Comment from Hale Güngör, who made the wonderful front page of the book

Last year, I got a glimpse of the ambitious project and endless research that Bertil Oppenheimer had been immersed in for years when I randomly stepped foot into his computer room at home.  What I saw was papers, family tree posters and notes hung and laid out all around the room hinting to a certain curiosity which in time had turned into an overwhelming obsession. How he got all the information together and managed to turn it into a book, I still don’t know. One thing I do know, however, is that there was no other time before when I felt as honored as when Bertil asked me if I could help him with his book’s cover.  It is a pleasure to see the outcome of all the long years of work solidify and to have played a miniscule part in the making.

Hale Gungor

”Till Sverige-historien som aldrig blev berättad”

Efter två års skrivande på min fritid har jag färdigställt mitt material om min släkt som kom till Sverige. Boken presenterades i september 2010 på bokmässan i Göteborg och på mitt release-party i Stockholm någon vecka senare. Jag började släktforska redan när jag var 16 år och bodde hemma. Tur var det, för då kunde mina föräldrar fortfarande berätta lite om sina förfäder i Sydtyskland. Ovanlig sysselsättning för en tonåring tyckte mina kompisar som mest var ute och festade på disco. Min ambition var att se om jag var släkt med atombombens fader Robert Oppenheimer och se hur långt bak i tiden jag kunde komma. På en gammal vit rullgardin klistrade jag namnlapparna med uppgifter om deras levnad. Efter ungefär tre års korrespondens med tyska arkiv fick jag andra intressen i livet.

För ungefär sex år sedan gick jag med i vår släktforskningsförening och frågade Maynard Gerber om det inte fanns något dataprogram nuförtiden. Hur många som helst, svarade han. Det är bara att ladda ned från nätet. Jag köpte släktforskningsprogrammet DISGEN för 800 kronor med instruktionsbok. Så var jag fast igen. Gick igenom alla mina gamla brev och registrerade all information från de gulnade breven och likaledes nästan oläsbara lapparna på stamträdet på den gamla rullgardinen.

Internet öppnade oanade möjligheter till nya kontakter. Mycket hade förstås hänt sedan 1967. Jag registrerade mig på JewishGen och abonnerade på ancestry.com, letade i mormonregistret och skrev brev till tyska arkiv igen. På kort tid hade mitt stamträd vuxit till 2 500 namn. Jag fick många nya kontakter på nätet (låter kanske inte så bra i andra sammanhang) och började resa på en del släktforskningsresor i USA och Europa. Alla undrade vad jag var för en kuf som plötsligt hörde av sig från det avlägsna landet Sverige. 

Jag fick tips om att det kunde finnas material om mina till Sverige invandrande släktingar i Riksarkivet i Marieberg för ungefär fem år sedan. Arkivarien Lars Hallberg nämndes. Vilken fantastisk person och vilken källa till material som jag inte hade en aning om. Här fanns underlag till de släktingar som kom till Sverige redan omkring 1870 och när de blev svenska medborgare. Mycket tid har ägnats åt att grotta i gamla akter i Riksarkivet (Marieberg och Arninge) och Stadsarkivet i Stockholm. Min ambition blev nu att systematiskt kartlägga när mina släktingar kom till Sverige och hur det gick för dem i det nya landet. Den tyske vinhandlaren Adolf Lion (sedermera kunglig hovleverantör) gifte sig med min morfars äldsta syster Emma f. Hirsch från Speyer. De etablerade sig i Stockholm varefter nästan alla min morfars syskon också kom hit. Efter att min mormor på ett tragiskt sätt avlidit i Frankfurt/Main 1933 ”p.g.a. Hitler” skickades min då 15-årige morbror Gerhard till släkten i Stockholm. Min morfar Sigmund kom hit några år senare, när väl hans firma hade avvecklats av min pappa.

Mina föräldrar hade gift sig i maj 1937 i Frankfurt/Main. Pappa var spannmålshandlare på Frankfurtbörsen men nazisterna ville inte längre göra affärer med judar. Mina föräldrar flyttade till Holland och fick uppehållstillstånd där i slutet av december 1937: Några dagar senare åkte de vidare till släkten i Stockholm. Efter några månader blev de utslängda från Sverige och återvände till Holland. När kriget kom i maj 1940 lyckades de efter en tid ”gå under jorden” (som Anne Frank) med hjälp av en kristen familj som var med i motståndsrörelsen. Släktingarna i Sverige försökte upprepade gånger få ut mina föräldrar men först i februari lyckades det p.g.a. Martin Waldenströms goda kontakter med den svenska regeringen. Martin var då VD för Gränges och LKAB och gift med en av mammas kusiner (Adolf Lions dotter). Det osannolika var att mina föräldrar inom en vecka blev svenska medborgare trots att de inte bodde i Sverige! I boken redogör jag utförligt om mina föräldrars levnadshistoria och den omfattande korrespondens som jag bl.a. hittat i Riksarkivet, Auswärtiges Amt i Berlin, Röda korset i Haag (judiska rådets arkivmaterial), pappas skadeståndshandlingar mot tyska staten (s.k. Wiedergutmachung) och en del brev som fanns bevarade hemma hos oss.

Mina föräldrar berättade väldigt lite om vad som hade hänt dem under kriget. Något som jag tydligen delar med många andra generationens invandrare. Pappa blev tidigt hjärtsjuk och klarade inte av att berätta om krigets händelser och vi frågade därför heller inte. Pusselbitarna har nu lagts ihop. Gamla fotografier, adressböcker, nämnda arkivmaterial och muntliga berättelser har till slut på äldre dagar förklarat mina föräldrars dramatiska barndom och den orosstämning som ibland rådde i föräldrahemmet.

Jag har hittat mycket om mina föräldrars och andra släktingars ofta förtvivlade försök att få uppehållstillstånd i Sverige. I akterna har jag samtidigt också hittat intressant material om svensk flyktingpolitik. Ett axplock ur detta material tycker jag har varit intressant att ta med i boken för att belysa den tyskvänliga politiken från svenskt håll.

I boken har jag också jämfört mina rön med den forskning som bedrivits om svensk flyktingpolitik i olika avhandlingar.

Jag har också läst intressanta brevsamlingar som beskriver assimilationsproblemet när judar skulle gifta sig med kristna. Den gamla klyschan ”Ett brev betyder så mycket” inser jag stämmer väl när jag läser dessa släktbrev. Tänk så mycket värdefull samtidshistoria som försvinner framöver när brevskrivandet i stort sett har försvunnit och ersatts med snabba e-mail.

Boken är ingen doktorsavhandling. Den beskriver en tysk judisk familjs frivilliga etablering i Sverige men också några som p.g.a. nazismen under dramatiska förhållanden tvingades fly från ett land där de sedan alltid levt sida vid sida med sina kristna vänner.

Jag är tacksam för att ha fått del av mitt stora fritidsintresse publicerat. Efter år av smattrande fingrar på datorn har jag satt punkt. Känslan av trycksvärtan i en färdig bok med vackert bokomslag är en obeskrivlig lycka. Försök själv!

Jag har pratat om boken bl.a. på Judiska biblioteket, Judiska museet, på Limmud i Judiska Centret i Stockholm, Judiska församlingen i Göteborg och Malmö. 

Boken kan köpas bl.a. på förlaget Jure AB:s nätbokhandel eller direkt i bokhandeln på Artillerigatan i Stockholm.

Bertil Oppenheimer

Kommentar efter föredrag vid Judiska Församlingen 2011-05-15

En entusiastisk släktforskare

Bertil Oppenheimer besökte som bekant vår församling idag och berättade om sin egen släktforskning, om Judiska släktforskningsföreningen i Sverige och om sin nyutkomna bok "Till Sverige - historien som aldrig blev berättad". Det var inte svårt att bli smittad av Bertils entusiasm. Vi fick massor av tips om hur man kan gå tillväga för att bedriva släktforskning, vare sig släkten levde i Sverige eller någon annanstans i Europa. Bertils släkt har förgreningar inom flera av Sveriges kända kultur- och finansfamiljer. Tack vare Bertils envetna arbete blev det slutligen en bok (se ovan) som presenterades på Göteborgs bokmässa förra året! För den som vill veta mer om judisk släktforskning, finns informationsmaterial och kontaktuppgifter till Bertil Oppenheimer hos Daniel Koverman.
Barbro Posner
Medlemsnämnden / Aktivitetsgruppen

Sverker Oredsson, professor emeritus i historia vid Lunds universitet

Jag läste Din bok i fredags på vägen från Sthlm till Lund, och det var en god läsning. kanske kan man säga att det märks att Du är revisor. Du litar tungt på dokumenten, som Du också citerar. Men det bidrar till att framställningen blir övertygande. Din disposition av boken är inte konventionell, men inte enbart Dina föräldrars historia var intressant. Jag har tidigare inte tänkt på att för en judisk släkt kunde giftermål mellan jude och kristen upplevas som något förfärligt, liksom fallet kunde vara för en kristen släkt. Martin Waldenström förefaller ha varit en god man och samtidigt inflytelserik. Jag antar att det var så inom regeringen att K G Westman som justitieminister handlade frågor om medborgarskap medan Gustav Möller som socialminister handlade inresetillstånd.

Tack för en intressant läsning!

Professor Ann-Charlotte Smedler Drake: Recension skickad till Bokus.com

Denna innehållsrika släktkrönika tar sin utgångspunkt i författarens föräldrars levnadsöde. Föräldrarna var tyska judar, som efter många motgångar lyckades invandra till Sverige i augusti 1943, och därmed i sista stund undkomma deportation till förintelselägren. Runt det unga paret finns en stor och vittförgrenad släkt, med starka lojaliteter och skiftande omständigheter.

Berättelsens tyngdpunkt är händelserna under mellankrigstiden och andra världskriget, men i sin helhet sträcker sig krönikan från det sena 1800-talet och framåt. Som dokumentär släktkrönika innehåller den många parallella berättelser. Man påminns om både ”Ann Franks dagbok”, klassiska brevromaner och ”Fanny och Alexander”. Här finns också utdrag ur myndighetsprotokoll, som i sin torra saklighet står i bjärt kontrast till de utsatta människornas förtvivlan. Utan att avslöja några detaljer, konstaterar jag att boken är informationstät, gripande – och bitvis mycket spännande! 

Franz T. Cohn: Recension i tidningarna "Världen i dag" och "Menorah"

Asyl i Sverige – igår och idag

Det verkar vara svårt för en svensk byråkrat på en myndighet att sätta sig in i hur det känns att söka asyl. Hur förnedrande det är att behöva lämna sitt land och fly till ett helt främmande land. Att behöva berätta för byråkraten att man berövats sitt jobb, sin utkomst, sin självkänsla och dina barn deras utbildning och hur det känns att inte ha något val när regimen och våldsgrupper i det egna landet anser dig vara mindervärdig och vill bli av med dig si eller så. Denna beskrivning känns nog igen av många av dagens asylsökande i Sverige. Byråkraten som ska bevilja eller avslå asyl läser ju bara i några papper och paragrafer och förstår sällan vad du vill säga.

Judarna i Tyskland betraktade sig själva som välintegrerade goda tyskar, trogna sitt fädernesland som de kämpade för under första världskriget. Men när Hitler fick makten 1933 ändrades läget radikalt. De blev oönskade. De blev parias.  Det gällde för dem att hitta länder som ville ta emot dem. Undan för undan gjorde nazistregimen livet outhärdligt för dem. De som inte kom iväg före det andra världskriget, blev borttransporterade till förintelseläger.

I boken ”Till Sverige – historien som aldrig blev berättad” rekonstruerar författaren, Bertil Oppenheimer, sina föräldrars öde med hjälp av djupdykningar i svenska, tyska och andra arkiv. Under sin livstid ville de inte själv berätta för sina två unga söner vad de hade upplevt.

Det framtonar en bild av en i bästa fall likgiltig och i sämsta fall antisemitisk inställning hos svenska beslutsfattare i den invandringsansvariga myndigheten så länge Tyskland verkade vinna kriget.  Byråkraterna utförde nitiskt sitt uppdrag att hålla de utsatta tyska judarna borta från Sverige. Ett par tusen släpptes in eftersom de hade släkt här. Därutöver släppte man motvilligt in 500 judiska barn mellan 6 och 16 år, utan sina föräldrar. Oppenheimers föräldrar kom hit pga. släktband men utvisades 1938 eftersom de fortfarande hade giltiga tyska pass. De for då till Holland, där de gick under jorden efter den tyska invasionen 1940. De svenska judarna duckade undan en tilltagande antisemitism och fruktade en tysk invasion. 1943 vände nazisternas krigslycka och då öppnades Sverige för de danska judarna, men då var det för sent att rädda mer än några få tyska judar undan döden. Det var då som författarens föräldrar, gömda undan SS i Holland, snabbt beviljades svensk medborgarskap efter brev till ansvarigt statsråd av den i familjen ingifte Martin Waldenström. Denne var chef för Gränges-koncernen som levererade järnmalm till tyska stålindustrin. Nu först kunde Kurt och Elli Oppenheimer återvända till Sverige och här börja ett nytt liv.

Det omfattande källmaterialet med sina officiella skrivelser och brev gör boken mer spännande och realistisk än om händelserna enbart hade beskrivits i romanprosa. Kurt och Elli Oppenheimers öde och räddning i allra sista stund utgör dock bara en del av boken.  Sedan utvidgas denna till en fascinerande familjekrönika med hjälp av återfunna brev, familjefoton och andra dokument.  Här har vi inte bara en historia som aldrig blev berättad, utan en hel serie levnadsöden. Boken kunde utan vidare utgöra underlag för en judisk TV-produktion typ ”Vem tror du att du är?”

Franz T. Cohn

Recension av Thomas Nydahl till Bibliotekstjänst

10124114

Thomas Nydahl

Vittneslitteraturen kring det judiska ödet under 1900-talet är omfattande, inte minst den som handlat om nazisternas massmord i Tyskland och de tyskockuperade länderna. Varje enskilt vittnesmål väger tungt. När det gäller de judar som lyckades fly och därmed överlevde Förintelsen har på senare år också Sveriges politik gentemot de flyende aktualiserats. Bertil Oppenheimers bok Till Sverige har fått en dubbeltydig och slagkraftig titel. Boken är en ovanligt väldokumenterad framställning av ett familjeöde. Boken berättar på ett gripande och övertygande sätt om deras och släktens historia. Den innehåller också bilder och bilagor som förstärker den dokumentära aspekten. Oppenheimers bidrag till vittneslitteraturen känns ovanligt viktigt.

Oppenheimer, Bertil

Till Sverige - historien som aldrig blev berättad

TILL SVERIGE

"Bertil Oppenheimer berättar om sin egen tysk-judiska familj före, under och efter andra världskriget. Av det som hände en familj får läsaren en inblick i de europeiska judarnas livsöde, och mycket mera. De modiga ickejudiska holländare, som gömde Kurt och Elli Oppenheimer undan Gestapo, räddade gudskelov tillkommande Oppenheimergenerationer. Jag blev oerhört illa berörd av Sveriges antisemitiska invandringspolitik."

Överrabbin emeritus Morton Narrowe


"En väl dokumenterad och spännande berättelse om hur en judisk familj kämpar för att komma undan nazisternas utrotningspolitik och förena sig med sina släktingar i Sverige. En skrämmande skildring av hur svenska myndigheter sex gånger vägrar familjen tillstånd att resa till Stockholm. Först när Tyskland förlorat slaget om Stalingrad och efter påtryckningar från en av det svenska näringslivets ledande män ändrar sig regeringen. I sista stund klarar sig författarens mamma och pappa undan den transport till Bergen-Belsen som tyskarna redan hade planerat."

Staffan Thorsell, f.d. chefredaktör för Expressen och författare till boken Mein lieber Reichskanzler om Sveriges kontakter med Hitlers Rikskansli

Om Bertil Oppenheimer

Bertil Oppenheimer föddes 1950 och växte upp med föräldrar och en storebror i en Stockholmsförort. I hemmet talade man tyska, eftersom föräldrarna var invandrade tyska judar, men även svenska tack vare en talrik släkt och vänkrets som sedan mycket länge var etablerad i Sverige. Föräldrarna, Elli och Kurt, hade invandrat till Sverige 1943. Men man talade aldrig med barnen om händelserna under kriget.

Det var först efter föräldrarnas tidiga bortgång som frågorna började hopa sig. Det fanns en stor mängd gamla brev från hela världen samt fotografier och adressböcker med intressanta anteckningar. Och där fanns en kartong ombunden med snöre. Överst i kartongen låg den gula judestjärnan som judar hade tvingats bära på sina kläder i Tyskland och andra av tyskarna ockuperade områden.

Det här är berättelsen om Elli och Kurt Oppenheimer, hur de växte upp, utbildade sig, träffades och gifte sig. Hur livet efter Hitlers maktövertagande gradvis förändrades och så småningom tvingade dem att emigrera till Holland där de efter Tysklands invasion 1940 slutligen måste gå under jorden. Man får följa deras förtvivlade kamp för att få uppehållstillstånd i Sverige, vad som hände deras närmaste familj och, framför allt, hur de i sista stunden räddades och kunde återförenas med släkten i Sverige. Den restriktiva svenska flyktingpolitiken belyses på olika sätt.

Bertil Oppenheimer är gift och har två vuxna söner. Han är auktoriserad revisor och delägare i revisionsbolaget BDO AB. Han har tidigare utgivit boken Företag i kris - vad en styrelseledamot, aktieägare, advokat och revisor bör tänka på.