Asyl i Sverige – igår och idag
Det verkar vara svårt för en svensk byråkrat på en myndighet att sätta sig in i hur det känns att söka asyl. Hur förnedrande det är att behöva lämna sitt land och fly till ett helt främmande land. Att behöva berätta för byråkraten att man berövats sitt jobb, sin utkomst, sin självkänsla och dina barn deras utbildning och hur det känns att inte ha något val när regimen och våldsgrupper i det egna landet anser dig vara mindervärdig och vill bli av med dig si eller så. Denna beskrivning känns nog igen av många av dagens asylsökande i Sverige. Byråkraten som ska bevilja eller avslå asyl läser ju bara i några papper och paragrafer och förstår sällan vad du vill säga.
Judarna i Tyskland betraktade sig själva som välintegrerade goda tyskar, trogna sitt fädernesland som de kämpade för under första världskriget. Men när Hitler fick makten 1933 ändrades läget radikalt. De blev oönskade. De blev parias. Det gällde för dem att hitta länder som ville ta emot dem. Undan för undan gjorde nazistregimen livet outhärdligt för dem. De som inte kom iväg före det andra världskriget, blev borttransporterade till förintelseläger.
I boken ”Till Sverige – historien som aldrig blev berättad” rekonstruerar författaren, Bertil Oppenheimer, sina föräldrars öde med hjälp av djupdykningar i svenska, tyska och andra arkiv. Under sin livstid ville de inte själv berätta för sina två unga söner vad de hade upplevt.
Det framtonar en bild av en i bästa fall likgiltig och i sämsta fall antisemitisk inställning hos svenska beslutsfattare i den invandringsansvariga myndigheten så länge Tyskland verkade vinna kriget. Byråkraterna utförde nitiskt sitt uppdrag att hålla de utsatta tyska judarna borta från Sverige. Ett par tusen släpptes in eftersom de hade släkt här. Därutöver släppte man motvilligt in 500 judiska barn mellan 6 och 16 år, utan sina föräldrar. Oppenheimers föräldrar kom hit pga. släktband men utvisades 1938 eftersom de fortfarande hade giltiga tyska pass. De for då till Holland, där de gick under jorden efter den tyska invasionen 1940. De svenska judarna duckade undan en tilltagande antisemitism och fruktade en tysk invasion. 1943 vände nazisternas krigslycka och då öppnades Sverige för de danska judarna, men då var det för sent att rädda mer än några få tyska judar undan döden. Det var då som författarens föräldrar, gömda undan SS i Holland, snabbt beviljades svensk medborgarskap efter brev till ansvarigt statsråd av den i familjen ingifte Martin Waldenström. Denne var chef för Gränges-koncernen som levererade järnmalm till tyska stålindustrin. Nu först kunde Kurt och Elli Oppenheimer återvända till Sverige och här börja ett nytt liv.
Det omfattande källmaterialet med sina officiella skrivelser och brev gör boken mer spännande och realistisk än om händelserna enbart hade beskrivits i romanprosa. Kurt och Elli Oppenheimers öde och räddning i allra sista stund utgör dock bara en del av boken. Sedan utvidgas denna till en fascinerande familjekrönika med hjälp av återfunna brev, familjefoton och andra dokument. Här har vi inte bara en historia som aldrig blev berättad, utan en hel serie levnadsöden. Boken kunde utan vidare utgöra underlag för en judisk TV-produktion typ ”Vem tror du att du är?”
Franz T. Cohn
No comments:
Post a Comment