”Till Sverige-historien som aldrig blev berättad”

Efter två års skrivande på min fritid har jag färdigställt mitt material om min släkt som kom till Sverige. Boken presenterades i september 2010 på bokmässan i Göteborg och på mitt release-party i Stockholm någon vecka senare. Jag började släktforska redan när jag var 16 år och bodde hemma. Tur var det, för då kunde mina föräldrar fortfarande berätta lite om sina förfäder i Sydtyskland. Ovanlig sysselsättning för en tonåring tyckte mina kompisar som mest var ute och festade på disco. Min ambition var att se om jag var släkt med atombombens fader Robert Oppenheimer och se hur långt bak i tiden jag kunde komma. På en gammal vit rullgardin klistrade jag namnlapparna med uppgifter om deras levnad. Efter ungefär tre års korrespondens med tyska arkiv fick jag andra intressen i livet.

För ungefär sex år sedan gick jag med i vår släktforskningsförening och frågade Maynard Gerber om det inte fanns något dataprogram nuförtiden. Hur många som helst, svarade han. Det är bara att ladda ned från nätet. Jag köpte släktforskningsprogrammet DISGEN för 800 kronor med instruktionsbok. Så var jag fast igen. Gick igenom alla mina gamla brev och registrerade all information från de gulnade breven och likaledes nästan oläsbara lapparna på stamträdet på den gamla rullgardinen.

Internet öppnade oanade möjligheter till nya kontakter. Mycket hade förstås hänt sedan 1967. Jag registrerade mig på JewishGen och abonnerade på ancestry.com, letade i mormonregistret och skrev brev till tyska arkiv igen. På kort tid hade mitt stamträd vuxit till 2 500 namn. Jag fick många nya kontakter på nätet (låter kanske inte så bra i andra sammanhang) och började resa på en del släktforskningsresor i USA och Europa. Alla undrade vad jag var för en kuf som plötsligt hörde av sig från det avlägsna landet Sverige. 

Jag fick tips om att det kunde finnas material om mina till Sverige invandrande släktingar i Riksarkivet i Marieberg för ungefär fem år sedan. Arkivarien Lars Hallberg nämndes. Vilken fantastisk person och vilken källa till material som jag inte hade en aning om. Här fanns underlag till de släktingar som kom till Sverige redan omkring 1870 och när de blev svenska medborgare. Mycket tid har ägnats åt att grotta i gamla akter i Riksarkivet (Marieberg och Arninge) och Stadsarkivet i Stockholm. Min ambition blev nu att systematiskt kartlägga när mina släktingar kom till Sverige och hur det gick för dem i det nya landet. Den tyske vinhandlaren Adolf Lion (sedermera kunglig hovleverantör) gifte sig med min morfars äldsta syster Emma f. Hirsch från Speyer. De etablerade sig i Stockholm varefter nästan alla min morfars syskon också kom hit. Efter att min mormor på ett tragiskt sätt avlidit i Frankfurt/Main 1933 ”p.g.a. Hitler” skickades min då 15-årige morbror Gerhard till släkten i Stockholm. Min morfar Sigmund kom hit några år senare, när väl hans firma hade avvecklats av min pappa.

Mina föräldrar hade gift sig i maj 1937 i Frankfurt/Main. Pappa var spannmålshandlare på Frankfurtbörsen men nazisterna ville inte längre göra affärer med judar. Mina föräldrar flyttade till Holland och fick uppehållstillstånd där i slutet av december 1937: Några dagar senare åkte de vidare till släkten i Stockholm. Efter några månader blev de utslängda från Sverige och återvände till Holland. När kriget kom i maj 1940 lyckades de efter en tid ”gå under jorden” (som Anne Frank) med hjälp av en kristen familj som var med i motståndsrörelsen. Släktingarna i Sverige försökte upprepade gånger få ut mina föräldrar men först i februari lyckades det p.g.a. Martin Waldenströms goda kontakter med den svenska regeringen. Martin var då VD för Gränges och LKAB och gift med en av mammas kusiner (Adolf Lions dotter). Det osannolika var att mina föräldrar inom en vecka blev svenska medborgare trots att de inte bodde i Sverige! I boken redogör jag utförligt om mina föräldrars levnadshistoria och den omfattande korrespondens som jag bl.a. hittat i Riksarkivet, Auswärtiges Amt i Berlin, Röda korset i Haag (judiska rådets arkivmaterial), pappas skadeståndshandlingar mot tyska staten (s.k. Wiedergutmachung) och en del brev som fanns bevarade hemma hos oss.

Mina föräldrar berättade väldigt lite om vad som hade hänt dem under kriget. Något som jag tydligen delar med många andra generationens invandrare. Pappa blev tidigt hjärtsjuk och klarade inte av att berätta om krigets händelser och vi frågade därför heller inte. Pusselbitarna har nu lagts ihop. Gamla fotografier, adressböcker, nämnda arkivmaterial och muntliga berättelser har till slut på äldre dagar förklarat mina föräldrars dramatiska barndom och den orosstämning som ibland rådde i föräldrahemmet.

Jag har hittat mycket om mina föräldrars och andra släktingars ofta förtvivlade försök att få uppehållstillstånd i Sverige. I akterna har jag samtidigt också hittat intressant material om svensk flyktingpolitik. Ett axplock ur detta material tycker jag har varit intressant att ta med i boken för att belysa den tyskvänliga politiken från svenskt håll.

I boken har jag också jämfört mina rön med den forskning som bedrivits om svensk flyktingpolitik i olika avhandlingar.

Jag har också läst intressanta brevsamlingar som beskriver assimilationsproblemet när judar skulle gifta sig med kristna. Den gamla klyschan ”Ett brev betyder så mycket” inser jag stämmer väl när jag läser dessa släktbrev. Tänk så mycket värdefull samtidshistoria som försvinner framöver när brevskrivandet i stort sett har försvunnit och ersatts med snabba e-mail.

Boken är ingen doktorsavhandling. Den beskriver en tysk judisk familjs frivilliga etablering i Sverige men också några som p.g.a. nazismen under dramatiska förhållanden tvingades fly från ett land där de sedan alltid levt sida vid sida med sina kristna vänner.

Jag är tacksam för att ha fått del av mitt stora fritidsintresse publicerat. Efter år av smattrande fingrar på datorn har jag satt punkt. Känslan av trycksvärtan i en färdig bok med vackert bokomslag är en obeskrivlig lycka. Försök själv!

Jag har pratat om boken bl.a. på Judiska biblioteket, Judiska museet, på Limmud i Judiska Centret i Stockholm, Judiska församlingen i Göteborg och Malmö. 

Boken kan köpas bl.a. på förlaget Jure AB:s nätbokhandel eller direkt i bokhandeln på Artillerigatan i Stockholm.

Bertil Oppenheimer