Kommetar från Per Erik Boivie, Stockholm

Hej Bertil!

 

Ja visst har jag läst din bok (dock inte alla dokument i den). Mycket intressant och konkret beskrivning av dina föräldrars situation under nazitiden. Skrämmande. Din research är berömvärd. Du nämner ju också att dina föräldrar inte berättade mycket för dig om sin bakgrund och sina upplevelse från sin svåra tid i Tyskland och Holland.

 

Jag erinrar mig i sammanhanget  en händelse under mitt första skolår. Jag var 7 år och hade börjat i första klass i Helenelunds folkskola. Det var 1945 och andra världskriget var äntligen slut. Nazityskland hade besegrats, men antisemitismen levde kvar även i vårt land. Min bästa klasskamrat Sven kom från en judisk familj. Han berättade vid ett tillfälle för mig att några ungar skrikit Jude, Jude, Jude åt honom på skolgården. Men Sven visste då inte vad det betydde utan skrek tillbaka Jude, Jude, Jude. Det var nog så att Sven under sina första år levde väldigt skyddat. Hans mamma och pappa  gjorde sannolikt allt för att hålla honom utanför det hemska som skedde i Europa.  Och så var det väl även med dina föräldrar. De ville genom att inte berätta skydda dig från den brutala verklighet de upplevt. Omtänksamt.

 

Din bok har gett mig fördjupad kunskap om det oerhörda som hände i Europa för 70 år sedan. Tack för det Bertil.

 

Vänliga hälsningar

 

Per Erik

 

 

Kommentar från journalisten Lars Linder, Stockholm

Min fru Nina som jobbar på Riksarkivet var och hörde en föreläsning om Din bok. Hon köpte den, och jag kastade mig genast över den och läste i går. Och blev rätt tagen, måste jag säga. Historien om Dina föräldrars väg genom Holland till Sverige är omskakande, som Anne Frank fast med betydligt lyckligare slut.

Jag visste ju att din familj var judisk men det betydde ungefär lika lite för mig som jag av boken förstår att det betydde för er när ni var små. I vuxen ålder har jag förstås någon gång tänkt att det måste finnas en förhistoria, men att den var så dramatisk kunde jag inte ana (och tydligen inte ens ni bröder...). I det yttre var ju inte våra liv särskilt olika heller: en borgerlig  tillvaro med hus i villaidyllen, tyska hembiträden - och någon annan som sköter trädgården.

 

Jag hittar för övrigt några bekanta namn i er släkthistoria också. Waldenström till exempel: PP Waldenström var en stor gestalt hemma eftersom både mina föräldrar vuxit upp inom Missionsförbundet, som han grundade (som studenter i Uppsala bodde de också på Waldenströmska studenthemmet, med frikyrklig inriktning). Och eftersom pappa Erik Hjalmar Linder [författare och litteraturvetare, 1906-1994] forskade om Hjalmar Bergman hade han mycket med Signe Lindberg att göra genom åren (och från 1968 började jag jobba på Expressen och hade Bo Strömstedt som chef, han kom hem efter somrarna på Dalarö och talade oavbrutet om alla Bonniers och om Signe, vars hus han hyrde med sin familj).

Gjorde dock en reflexion när jag läste din bok. På senare år har det ju kommit en del vittnesmål från den andra generationen och även om det finns en del gemensamma nämnare – som tystnaden, eller de helsvenska namn som så många av er fick! – så slås jag av hur olika livet i Sverige ändå kom att arta sig för den första. Tänker mest på Göran Rosenbergs gripande bok om fadern. Det är ju en väldigt dyster och olycklig historia, pappan kunde ju tydligen aldrig finna sig tillrätta här efter kriget. Han bar visserligen på mycket djupa ärr efter tiden i koncentrationsläger, men han verkar ju också ha hamnat i en helt annan social situation än era föräldrar. Jag vet ju inte hur de mådde egentligen, men av det du berättar verkar de ju ha inrättat sig ganska bra i det nya livet. De hade ju också redan en rätt stor släkt och vänner i Sverige - och jag tänker att just det måste ha gjort en oerhört stor skillnad för att lindra känslor av yttre och inre exil.

Tänkvärt och intressant alltihop och tack från en gammal granne!

 

Bästa hälsningar

Lasse Linder