Jag konstaterar att du måste ha lagt ned väldigt mycket tid för att åstadkomma en sådan enormt detaljrik bok. Det finns ju referenser till källmaterial på varje sida. Jag förstår din son Daniel som tyckte att du var lite besatt. Jag är i alla fall djupt imponerad.
Jag har ju både läst och sett filmer om judarnas förföljelse under andra världskriget men man får en ny dimension när det berättas från en som man känner.
Det var många berättelser som beskrev om hur hemskt det måste vara att helt plötsligt betraktas som paria och måsta fly för att inte hamna i koncentrationsläger. Jag blev lite förvånad över hur avancerad byråkratin var på den tiden. Ansökningar som måste skickas och helst vara styrkta av någon ”betydelsefull” person. Dessutom måste det ha varit väldigt frustrerande att det tog så lång tid. Idag har man ju internet och är van att få svar om inte samma dag så dan efter.
Jag tycker att det var lite märkligt att dina föräldrar inte pratade om vad som hänt. Kanske var det ett sätt att förtränga eller glömma?
När det gäller religion så hittade jag några likheter mellan dig och mig. Mina föräldrar var missionsförbundare och jag gick i söndagsskola och på gudstjänster ett par gånger i veckan. Men efter att jag konfirmerats så kunde jag bara inte tro på allt det där som påstods och jag tappade intresset helt. Jag och min fru Johanne gifte oss också borgligt.
No comments:
Post a Comment