Kommentar från Renate Ribbing, Stockholm

Vilket arbete du lagt ner, alla källanvisningar och fotnötter samt alla släkttavlor. hur många år har det tagit dig att skriva den?

Boken berörde mig djupt trots att dina föräldrars öde skiljer sig på många sätt från mina föräldrars.

Tänk att dina föräldrars ansökan om att få komma till Sverige avslogs så många gånger trots din stora släkt här. Dina föräldrar dog ju relativt unga i motsats till mina som blev 90 år (mamma) och 97.8 (pappa). Jag avundas dig din stora släkt. Min släkt består av mig, mina 3 döttrar, svärsöner och 4 barnbarn. Det är allt. Så har jag endast en kusin född i Frankrike och boende i Marseille. Det är allt.

Min pappa kom hit redan 1934 alldeles ensam och kände då endast en person i Sverige. Han byggde upp sin existens här och mamma kom hit alldeles ensam 1935. Båda kom via Paris där de levt något år. Först när jag själv var i 50-årsåldern började jag förstå deras öde på riktigt, att de varit så unga bland annat och att de förstod så mycket av skeendet redan i början av nazismen. Mina föräldrar berättade dock mycket om sin situation för mig, om judars öde, om politik som båda var intresserade av. 1932 förbjöds tandläkare att arbeta i den offentliga sektorn och min farfar var just tandläkare. Så de förstod tidigt vad nazismen skulle göra med dem och med Tyskland. Han kunde då inte längre försörja familjen så de emigrerade till Paris, sedermera Israel. Min mormor kom dock hit först 1938 och jag skall nu försöka ta reda på mer om när hon kom, vilken väg hon kom från Tyskland.

Jag känner igen många av personerna i din bok, bl.a. har jag hört dåligt om den gamle överrabbinen Ehrenpreis. Också att de svenska judarna inte ställde upp särskilt mycket för judiska flyktingar. Att Sverige och svenskarna inte ville släppa in många judar har jag hört sedan länge, bl.a. om de 9 läkarna som på ett möte i Uppsala bland studenterna inte gavs tillstånd att bli insläppta. Mina föräldrar fick stor hjälp av folkhögskolan Birkagården (kväkare) och dess rektor Gillis Hammar. 

Att läsa alla kommentarerna på din blogg om din bok var intressant. Den gör verkligen nytta och tycks nå fram till många "icke-judar", vilket behövs. Håller med om att din bok berör, är välskriven, är både personlig och objektiv och som någon skrev avundas även jag din stora släkt och dess sammanhållning. (Min släkt kan jag räkna på två händer).