Kommetar från Per Erik Boivie, Stockholm

Hej Bertil!

 

Ja visst har jag läst din bok (dock inte alla dokument i den). Mycket intressant och konkret beskrivning av dina föräldrars situation under nazitiden. Skrämmande. Din research är berömvärd. Du nämner ju också att dina föräldrar inte berättade mycket för dig om sin bakgrund och sina upplevelse från sin svåra tid i Tyskland och Holland.

 

Jag erinrar mig i sammanhanget  en händelse under mitt första skolår. Jag var 7 år och hade börjat i första klass i Helenelunds folkskola. Det var 1945 och andra världskriget var äntligen slut. Nazityskland hade besegrats, men antisemitismen levde kvar även i vårt land. Min bästa klasskamrat Sven kom från en judisk familj. Han berättade vid ett tillfälle för mig att några ungar skrikit Jude, Jude, Jude åt honom på skolgården. Men Sven visste då inte vad det betydde utan skrek tillbaka Jude, Jude, Jude. Det var nog så att Sven under sina första år levde väldigt skyddat. Hans mamma och pappa  gjorde sannolikt allt för att hålla honom utanför det hemska som skedde i Europa.  Och så var det väl även med dina föräldrar. De ville genom att inte berätta skydda dig från den brutala verklighet de upplevt. Omtänksamt.

 

Din bok har gett mig fördjupad kunskap om det oerhörda som hände i Europa för 70 år sedan. Tack för det Bertil.

 

Vänliga hälsningar

 

Per Erik

 

 

Kommentar från journalisten Lars Linder, Stockholm

Min fru Nina som jobbar på Riksarkivet var och hörde en föreläsning om Din bok. Hon köpte den, och jag kastade mig genast över den och läste i går. Och blev rätt tagen, måste jag säga. Historien om Dina föräldrars väg genom Holland till Sverige är omskakande, som Anne Frank fast med betydligt lyckligare slut.

Jag visste ju att din familj var judisk men det betydde ungefär lika lite för mig som jag av boken förstår att det betydde för er när ni var små. I vuxen ålder har jag förstås någon gång tänkt att det måste finnas en förhistoria, men att den var så dramatisk kunde jag inte ana (och tydligen inte ens ni bröder...). I det yttre var ju inte våra liv särskilt olika heller: en borgerlig  tillvaro med hus i villaidyllen, tyska hembiträden - och någon annan som sköter trädgården.

 

Jag hittar för övrigt några bekanta namn i er släkthistoria också. Waldenström till exempel: PP Waldenström var en stor gestalt hemma eftersom både mina föräldrar vuxit upp inom Missionsförbundet, som han grundade (som studenter i Uppsala bodde de också på Waldenströmska studenthemmet, med frikyrklig inriktning). Och eftersom pappa Erik Hjalmar Linder [författare och litteraturvetare, 1906-1994] forskade om Hjalmar Bergman hade han mycket med Signe Lindberg att göra genom åren (och från 1968 började jag jobba på Expressen och hade Bo Strömstedt som chef, han kom hem efter somrarna på Dalarö och talade oavbrutet om alla Bonniers och om Signe, vars hus han hyrde med sin familj).

Gjorde dock en reflexion när jag läste din bok. På senare år har det ju kommit en del vittnesmål från den andra generationen och även om det finns en del gemensamma nämnare – som tystnaden, eller de helsvenska namn som så många av er fick! – så slås jag av hur olika livet i Sverige ändå kom att arta sig för den första. Tänker mest på Göran Rosenbergs gripande bok om fadern. Det är ju en väldigt dyster och olycklig historia, pappan kunde ju tydligen aldrig finna sig tillrätta här efter kriget. Han bar visserligen på mycket djupa ärr efter tiden i koncentrationsläger, men han verkar ju också ha hamnat i en helt annan social situation än era föräldrar. Jag vet ju inte hur de mådde egentligen, men av det du berättar verkar de ju ha inrättat sig ganska bra i det nya livet. De hade ju också redan en rätt stor släkt och vänner i Sverige - och jag tänker att just det måste ha gjort en oerhört stor skillnad för att lindra känslor av yttre och inre exil.

Tänkvärt och intressant alltihop och tack från en gammal granne!

 

Bästa hälsningar

Lasse Linder

  

 

 

Kommentar från åhörare på Campus Manilla, Stockholm, den 5 mars 2015

Bertil! Stort och varmt tack för att Du tog dig tid att förkroppsliga och förmänskliga kampen för alla människors lika värde och längtan efter ”locket av”. Jag blev oerhört rörd och tagen, ögonen fylldes med tårar, och jag kände mig alldeles omtumlad efter din föreläsning. Det stockade sig i halsen när jag återberättade för min fru. För övrigt anser jag att det ska stå humanist på förstasidan. Det krävs ingen auktorisation. Det krävs mer än så. Jag tror du kommer att ha glädje i livet av att lyssna till P3 dokumentär om Harald Edelstam – en inspirationskälla och förebild för mig. Sonen Erik har kartlagt sin fars liv och berättar... Harald Edelstam tillsammans med sin son Erik i Manila 1967. http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/91522?programid=2519

Kommentar från Gunnar Knutas, Tullinge

Bertil ! Jag har via biblioteket kunnat låna din bok och har med stort intresse deltagit i din historiebeskrivning. Tycker mycket om då du berättar om din uppväxttid som skildrar hur ni anpassat er till att leva i Sverige under ganska speciella förhållanden. För dina föräldrar hade ju en stor vänkrets som delvis delat samma öden gjort att dom känt samhörighet och haft ett gemensamt liv i församlingen. Din far var tydligen också mycket engagerad inom affärslivet vilket också gav honom utbyte med vänner som han kände förtroende för. Din mor en varm och klok kvinna som gjorde allt för familjen och gladde sej senare åt sina barnbarn. Det märkliga är ju att din far innerst inne bar på minnen från den svåra tiden med förföljelse och eländen men att han aldrig ville berätta något för er om alla umbäranden. Han ville kanske inte riva upp gamla sår och besparade er därför dessa berättelser. Min läromästare Just Broch upplevde ungefär samma öden som andra människor. Han berättade mycket kortfattat att han och hans hustru flydde till Norge, men inte samtidigt. Alice stammade från en adlig familj. När tyskarna invaderade Norge valde dom att ta sej till Sverige. Detaljer om flytten till Sverige fick jag heller inga detaljer om. Jag har för ett par år sedan läst Ingrid Carlbergs bok om Raoul Wallenberg. Som sammanfattning kan jag inte förstå hur grymma människor kan vara mot varandra där olika religioner inte ska få leva sina liv i fred. Bästa hälsningar Gunnar K

Kommentar från Leif Barkvall, Sollentuna

Hej Bertil. Du får lova att aldrig sluta berätta om dina förfäder. Det är mycket viktigt att hålla denna del av världshistorien levande för all framtid. Det är glädjande att läsa alla positiva människor som lyssnat till dig. Ann och jag tycke du gjorde det mycket bra då vi var i Aniarasalen [Sollentuna]förra året. Hälsningar Leif

Intervju i Sveriges Radio Gävleborg P4 på minnesdagen av Förintelsen den 27 januari 2015.

• Bertils föräldrar pratade aldrig om Förintelsen  (publicerat tisdag 27 januari kl. 14:36)

"Det fanns ett liv fram till kriget, och ett liv i Sverige"


Bertil Oppenheimers föräldrar flydde från nazisterna och lyckades ta sig till Sverige. Han har skrivit en bok om deras öden. Reporter: Linnea Johansson/Sveriges Radio


 

Bertil Oppenheimers föräldrar lyckades undkomma

förintelsen men ville aldrig berätta om sina upplevelser efteråt.

Foto: Linnea Johansson/SR.

Under tisdagen uppmärksammades att det är 70 år sedan Auschwitz befriades. Bertil Oppenheimers föräldrar undkom med nöd och näppe koncentrationslägren och lyckades fly nazisterna till Sverige.

Bertil Oppenheimers föräldrar kom till Sverige redan innan Andra världskriget 1937, men fick inget uppehållstillstånd och tvingades lämna landet året efter. Till Tyskland kunde de inte återvända. I stället fick de ta sin tillflykt till Rotterdam i Holland. När landet blev ockuperat hjälpte en familj som jobbade för motståndsrörelsen till att gömma dem. 

De tvingades i perioder gömma sig i en hemlig gång under ett kylskåp för att undkomma nazisterna.

Bertil Oppenheimer gästade under Förintelsens minnesdag PRO:s folkhögskola i Gysinge, och föreläste om sin bok "Till Sverige - Historien som aldrig blev berättad".


Men historien kring föräldrarna är ingenting som de själva delat med sig av. Under Bertil Oppenheimers barndom var Andra världskriget och Förintelsen ingenting man pratade om hemma. Det var först när hans föräldrar var döda sedan länge som han började söka sanningen kring deras liv.


– Det var alltid locket på. Så fort det var något om kriget på tv så stängdes tv:n av. Man hade uppenbarligen bestämt sig för att traumatiska händelser vill man inte föra över på sina barn. Man orkade inte. Man hade ett liv innan kriget som man lämnade bakom sig, och ett nytt liv i Sverige, säger han.


Är det här någonting som återkommer?
– Ja, många av överlevarna har haft svårt att föra vidare det här.
I samband med researchen för sin bok hittade Bertil Oppenheimers barnen i den holländska familj där hans föräldrar gömde sig. Bertil åkte och besökte dem, och de kunde berätta mer om när hans föräldrar tvingades att hålla sig gömda hemma hos den holländska familjen.

Nu är Bertil Oppenheimer orolig när han ser de främlingsfientliga strömningar som finns både i Sverige och i andra länder i Europa.
– När det är besvärliga tider måste man hitta syndabockar, hos muslimer, judar eller någon annan grupp. Det är påtagligt just nu och skrämmer mig, säger han.

//Linnea Johansson

Lyssna och hör hela intervjun på länken nedan (14 min)

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=99&artikel=6078660