Kommentar av Honorärgeneralkonsul i Frankfurt/Main, Dr. Christian Bloth

Nach Schweden – Geschichte einer Flucht 1937 bis 1944 Der 9. November ist in der deutschen Geschichte ein vielschichtiger Tag, Freude und Erinnern an unermessliches Leid fallen auf ein Datum. An einem 9. November fiel nicht nur die Mauer, sondern 1938 initiierten die NS Machthaber den Sturm auf Synagogen, jüdische Einrichtungen und Geschäfte jüdischer Inhaber. Es kam zu „reichsweiten“ Progromen, auch in Frankfurt. Anlass genug für das Honorargeneralkonsulat Frankfurt im Vorfeld dieses Tages in Erinnerung zu bringen, dass seit 1933 auch Schweden sich mit den Auswirkungen der politischen Verfolgungen beschäftigen musste. Verfolgte suchten hier Schutz. Vielen gelang es, viele wurden aber auch abgewiesen – was tödliche Konsequenzen haben konnte. Bertil Oppenheimer, Sohn seiner bis 1937 in Frankfurt lebender Eltern, berichtete den mehr als 80 Teilnehmenden von deren Schicksal, was er in seinem Buch „Till Sverige – die Geschichte, die nicht erzählt wurde“ dokumentiert hat. Dieser Weg führte 1937 via Holland nach Schweden, wo bereits Verwandte wohnten. Seine Eltern wurden jedoch wieder nach Holland ausgewiesen. Hier holte sie die Gefahr mit der Besetzung Hollands ein, so dass sie „untertauchen“ mussten. Erst nach vielen Jahren des Kampfes um Visa ließ Schweden 1944 seine Eltern wieder einreisen. Diese traumatische Erfahrung haben seine Eltern für sich behalten, Bertil aber hat sie en dé¬tail recherchiert. Über 200 Male hat er schon dazu, besonders auch in Schulen, berichtet. Da Bertil fließend deutsch spricht, gelingt dies ganz besonders. Das Buch, Zeugnis deutsch-schwedischer Geschichte, ist in Schwedisch und Englisch verfügbar. Bertil versichert, er sei gerne bereit, wieder dazu zu sprechen – gegen das Vergessen. – wie er sagt „die Mission seines Lebens“. Dr. Christian Bloth Honorargeneralkonsul

Föredrag i Tyskland under oktober och november 2025, Redogörelse av Bertil Oppenheimer om innehåll, intryck och kommentarer

Inbjuden till Tyskland-igen! Under oktober och november 2025 blev jag inbjuden till Tyskland för att hålla föredrag på tyska om min familjehistoria. Det var nu tredje året i rad, inom loppet av tre år, som jag blev inbjuden att komma och berätta. Jag blev mottagen som en kung och kände mig verkligen välkommen! Jag hävdar bestämt att tyskarna verkligen gör allt för att göra upp med sitt dunkla förflutna. Vid mina senaste två besök i Frankfurt, har det nu lagts 20 stycken ”Stolpersteine” (snubbelstenar) för mina närmaste släktingar som bodde i staden innan de av olika skäl var tvungna att lämna Frankfurt. I projektet ”Initative Stolpersteine Frankfurt am Main” är alla ideellt arbetande icke judiska invånare (se gärna deras mycket väldokumenterade hemsida: https://www.stolpersteine-frankfurt.de/en/frankfurt). ”Steine gegen das Vergessen” (Stenar mot glömskan) är parollen för deras viktiga arbete. I slutet av oktober besökte jag min farfars födelseort Fränkisch-Crumbach, som ligger i vackra Odenwald i närheten av Darmstadt. På ankomstdagen höll jag på kvällen ett föredrag som arrangerats av borgmästaren i byn. Jag inledde med att berätta om familjen Oppenheimers rötter i samhället och visade i power-point en del av mitt stamträd. Oppenheimerfamiljen ägde en cigarrfabrik, som före kriget var den största arbetsgivaren på orten med främst kvinnor anställda. I present fick jag en särskilt för kvällen sammanställd inbunden bok om judarna i Fränkisch-Crumbach. ”Familien, Verwandte, Geschäfte, Wohnungen, Emigration, Deportation und Tod in KZ. Sie gehörten zu uns” (Familjer, släktingar, affärer, bostäder, emigration, deportation och död i koncentrationsläger. De tillhörde oss (min fetstilmarkering). Boken innehåller också material från mitt stamträd. Jag har varit här några gånger tidigare. Den judiska begravningsplatsen, där mina förfäder Oppenheimer är begravda, är mycket välskött, inhägnad och låst. I lokaltidningarna hittade jag långa artiklar med foton på mig, t.ex. i ”Odenwälder Echo” och ”Odenwälder Journal” under rubriken ”Fluchtgeschichte mit Crumbach-Bezug” (Flyktberättelse med koppling till Crumbach). Andra dagen åkte jag med 15 lärare och gymnasister till ”Hessisches Hauptstaatsarchiv” i Wiesbaden. I arkivet förvaras s.k. Wiedergutmachungakter det vill säga judars skadeståndsakter riktade mot tyska staten. Här förvaras bl.a. mina föräldrars och andra släktingars omfattande dokument som man kan ta del av. Jag har i ett kapitel i min bok ”Till Sverige - Historien som aldrig blev berättad” redogjort för släktens yrkanden och resultatet av dem. Besöket inleddes med att jag för lärare och elever berättade om den komplicerade lagstiftningen om ”Wiedergutmachung” och gav exempel på utfallet för mina släktingar. Eleverna i skolan hade under hösten jobbat med ett imponerande projekt benämnt ”Die Reise ins Nichts” . Resväskorna berättar om olika familjer från orten som ”snabbt tvingades att resa och bara fick ta med sig det allra nödvändigaste.” På kvällen ägde sedan en välbesökt offentlig sammankomst i arkivet rum, då jag berättade om min tyska familjehistoria under Förintelsen. Sista dagen höll jag föredrag för ett hundratal gymnasieelever. Jag får andra frågor än hemma i Sverige ”Känner Du något obehag av att komma till Tyskland?” . Absolut inte! Tvärtom känner jag mig välkommen var än jag kommer och tyska språket behärskar jag ju obehindrat. Sedan kommer förstås alltid den vanliga frågan om jag är släkt med Robert Oppenheimer. Min andra resa i november var till mina föräldrars födelsestad Frankfurt/Main. Arrangörer var i första hand Svenska Honorärgeneralkonsulatet och Judiska museet. Jag inledde föredraget den 6 november med att, lämpligt nog, tala om slaget vid Lützen 1632 och visa en bild på Gustav Adolf-bakelsen. Ganska makabert egentligen, men bilden väckte stor munterhet. Jag kunde också stolt berätta att jag är släkt med stadens store bankman Mayer Amschel Rothschild (1744-1812). Hans fru Gütle Schnapper (1753-1849) var min mormors farmors mors 5-männing! ”We are all related”, sade en gång en mycket avlägsen släkting apropå vårt släktskap. Det ställdes en hel del bra frågor efter mitt föredrag, bl.a. ”om mina föräldrar var integrerade i det svenska samhället?”. Trots att jag under mitt författande funderat mycket över mina föräldrars öde under och efter kriget, hade jag faktiskt aldrig tänkt på den frågeställningen. Integration är ju en mycket aktuell politisk fråga både i Tyskland och Sverige. Jag besvarade frågan med att jag inte tyckte det, då mina föräldrar nästan uteslutande umgicks med tysk/judiska vänner. Jag har den uppfattningen, att språket och kulturen var den gemensamma bakgrunden som höll ihop deras sociala nätverk. I nästföljande generationer har det däremot varit annorlunda i vår familj. Media bevakade även mitt drygt timslånga föredrag. Tidningen ”Frankfurter neuen Presse” refererade mitt föredrag under rubriken ”Die Flucht aus dem Westend. Sohn berichtet vom Schicksal seiner jüdischen Familie, die es nach Schweden verschlug“ (Flykten från Westend. Sonen berättar om sin judiska familjs öde, vilken hamnade i Sverige). Inför mina olika besök hade man på olika hemsidor presenterat mig och innehållet i mina föredrag. Mina sex föredrag under mina två resor hade lite olika inriktning beroende på målgrupp. Uppenbarligen lockades tyskar i olika åldersgrupper av innehållet i mina föredrag. Intresset för berättelser om Förintelsen är stort i Tyskland. Vid mitt senaste föredrag om ”Wiedergutmachung” på Judiska Församlingens Måndagscirkel den 10 november, blev jag väldigt uppmuntrad av Dina Rajs. Hon betonade vikten av att jag fortsätter berätta min familjehistoria. Det är också min mission i livet. Jag har nu gjort det över 200 gånger i Sverige och utomlands. Vi andra generationens överlevande är nu också gamla och har en viktig uppgift att fortsätta berätta våra anhörigas hemska upplevelser under Förintelsen. ”Niemals vergessen” som tyskarna själva uttrycker det dvs. Vi får inte glömma! Bertil Oppenheimer i november 2025

Dr. Christian Bloth, Honorärgeneralkonsul för Sverige i Frankfurt/Main. Kommentar efter föredrag i Frankfurt/Main den 5 november 2025

Bertil Oppenheimer – Till Sverige – historien som aldrig blev berättad. Den 5 november fick ett 80-tal deltagare ta del av en föreläsning av Bertil Oppenheimer enligt ovan. Bertil Oppenheimer, Stockholm, är son till Kurt och Elli Oppenheimer, som båda bodde i Frankfurt fram till 1937 innan de kunde fly från Frankfurt som judar 1937. 1937 begav de sig till Nederländerna och därifrån till Sverige 1938, där de också utvisades 1938. De överlevde i Holland, gömda av en modig holländsk familj, innan de slutligen lyckades fly till Sverige 1943. Bertil Oppenheimer forskade i denna historia, som hans föräldrar aldrig berättade för honom, kanske på grund av den traumatiska upplevelsen, och skrev ner den i en imponerande bok. https://lnkd.in/eSAqKyEP . Hans föreläsning gjorde verkligen ett bestående intryck på alla som deltog. Tack till pastor Fricke och den reformerta kyrkan i Frankfurt, https://www.evref.de/ som ställde sina lokaler till förfogande, och till Axel Kaufmann Kaufmann för CDU Westend, som också är aktivt engagerad i denna minnesfråga. https://lnkd.in/esw8Ji-n stadsdelen Westend i Frankfurt är inte bara platsen för synagogan, utan var också den föredragna bostadsorten för många judiska familjer. Föredraget arrangerades på initiativ av den svenske honorärgeneralkonsuln Dr. Christian Bloth.

Evenemangsreferat av Ingrid Wallin efter föredrag på Senioruniversitetet i Sundsvall den 14 januari 2025

Till Sverige – historien som aldrig blev berättad Årets första föreläsning hölls för en så gott som fullsatt salong av Bertil Oppenheimer. Utifrån sin bok med ovanstående titel berättade Bertil om sina judiska föräldrars och far- och morföräldrars kamp för att kunna få leva ett tryggt och fritt liv i ett land, där också judar är respekterade. Bertil Oppenheimer är svensk och lever även med judiska traditioner. Han räknar sig inte som religiös, men bär alltid sin Davidsstjärna på sig och känner sig hemma såväl i den svenska som i den judiska miljön. I år är det 250 år sedan den förste juden, Aaron Isaac, kom till Sverige och det finns idag ca 20 000 – 25 000 judar i Sverige. Under kriget dödades ungefär 6 miljoner judar, innefattande även romer, Jehovas vittnen och människor som ansågs vara annorlunda på ett för oss oförstående sätt. Den 27 januari är den internationella minnesdagen för Förintelsens offer, vilken baseras på dagen då fångarna i koncentrationslägret i Auschwitz befriades 1945, alltså i år för 80 år sedan. Bertils morfar kom till Sverige från Tyskland tillsammans med 7 syskon. Ett syskon blev kvar i Tyskland, men kom hit senare. Bertils föräldrar gifte sig 1937 och flyttade till Rotterdam. I deras identifikationshandlingar och vigselbevis lades namnen ”Israel” resp. ”Sara” till efter de rätta namnen, detta för att markera att de var av judisk börd. Bertils föräldrar flyttade till Stockholm, men fick inte stanna kvar där utan flyttade då tillbaka till Holland, där de levde mer eller mindre gömda på olika adresser. De blev fråntagna sina pass och var tvungna att alltid bära den gula judestjärnan. Judar kunde ansöka om nya pass, men då stämplade med ett rött ”J”. Så småningom kunde föräldrarna dock via omvägar ta sig till Stockholm och förenas med släktingar där. På grund av att flertalet judar, som inte hamnade i koncentrationsläger flydde utomlands runt om i världen, har många nu också sin släkt runt om i världen, så även Bertil Oppenheimer, då en del av pappans släktingar utvandrade/flydde till Argentina. Bertil reflekterade också lite över i vilken mån svenskarna kände till vad som försiggick under andra världskriget. Han menade att svenskarna nog delvis visste, men man förstod inte vidden av det och man visste inte hur man skulle eller vågade handskas med det. I främst Europa försöker man på olika sätt se till att den fruktansvärda behandlingen av judar inte faller i glömska, i Sverige tex ”Forum för levande historia” och skriften ”Om detta må ni berätta…”. I flera länder, även i Sverige, placerar man ut minnesmärken för att hedra nazismens offer i form av sk ”snubbelstenar”. Varje sten är gjord i betong med en ovansida av mässing med en kortfattad inskrift av offrets namn mm som placeras på trottoaren utanför offrets sista boendeadress. Bertil Oppenheimers berättelse gjorde oss påminda om demokratins betydelse och vikten av att vi alla respekterar allas lika värde. Berättelsen lämnade säkert ingen av åhörarna oberörd. Ingrid Wallin