Hej Bertil,
Tack för mötet i Mandelieu och din mycket intressanta bok i
vilken du så generöst delar med dig av dina och dina närståendes öden. Boken
gjorde stort intryck på mig och jag har därför läst den noggrant och funderat
på det du skriver. Uppskattar särskilt dina personliga reflexioner kring de
historiska skeendena. Som du märkte då vi träffades är jag speciellt
intresserad av svensk utrikespolitik under andra världskriget. När jag kom till
UD år 1973 tjänstgjorde ännu några äldre diplomater som var med på den tiden.
UD:s arkivchef, Wilhelm Carlgren, hade just gett ut en ut en bok om Sveriges
utrikespolitik under andra världskriget och han organiserade mycket
förtjänstfullt små, frivilliga, lunchseminarier om de kritiska situationerna
som vårt land hamnade i under kriget. De situationerna var många; och de beslut
som då togs var svåra att fatta. Som alltid fanns en koppling mellan svensk
inrikes- och utrikespolitik. Generellt sett var Sverige i ett mycket utsatt
läge i början av kriget; efterhand fick vi mer manöverutrymme.
Krigshandelspolitiken, som Gunnar Hägglöf skrivit en bra bok om, var ett av de
viktigaste instrumenten för Sverige att hantera påtryckningarna från Tyskland.
Detta illustreras också i din bok. I många avseenden var det då dock en
ofattbart annorlunda värld än den vi har idag. Den var så nationellt
inskränkt! Ser man tillbaka på framväxten av mänskliga rättigheter,
internationella domstolar, icke-diskrimineringsprincipen (grundbulten i EU),
etc, kan man glädjas åt hur de bittra erfarenheterna förvaltats åtminstone i
Europa. Tyvärr klargör Per Ahlmark i Det öppna såret att det inte är så över
hela världen. Folkmord pågår också idag och i former som man har svårt att
fatta kan vara möjliga. Eftervärlden kommer precis som vi att ha svårt att
förstå att inte mer görs för att förhindra och lindra; för man kan alltid göra
mer.
Detta tänkta korta tack blev längre än jag tänkt; blev bara
så engagerad.
Varma hälsningar till dig och din familj,
Carl-Henrik
