Gunnar Liljefors, Stockholm

Jag har läst Bertil Oppenheimers "Till Sverige, historien som aldrig blev berättad" och jag är djupt imponerad av hur Bertil lyckats ur sitt mycket rikhaltiga material, med bl a många och långa besök på Riksarkivet, genomläsning av brev och många resor, skriva en så intressant och spännande bok. Att läsa om hur föräldrarna gång på gång fick avslag på sin ansökan om att få inresetillstånd är en deprimerande läsning. Hans föräldrar måste ha varit starka och driftiga, då de till slut efter många försök och inklusive rätta kontakter, äntligen lyckades ta sig till Sverige och sedan bygga upp en ny framgångsrik tillvaro i sitt nya land. 

Den andra delen av boken ger en intressant inblick i hur Bertils släktingar, som kommit tidigare till Sverige har lyckats smälta in i sitt nya hemland och hur man på olika sätt har hjälpt varandra.

Kommentar från Renate Ribbing, Stockholm

Vilket arbete du lagt ner, alla källanvisningar och fotnötter samt alla släkttavlor. hur många år har det tagit dig att skriva den?

Boken berörde mig djupt trots att dina föräldrars öde skiljer sig på många sätt från mina föräldrars.

Tänk att dina föräldrars ansökan om att få komma till Sverige avslogs så många gånger trots din stora släkt här. Dina föräldrar dog ju relativt unga i motsats till mina som blev 90 år (mamma) och 97.8 (pappa). Jag avundas dig din stora släkt. Min släkt består av mig, mina 3 döttrar, svärsöner och 4 barnbarn. Det är allt. Så har jag endast en kusin född i Frankrike och boende i Marseille. Det är allt.

Min pappa kom hit redan 1934 alldeles ensam och kände då endast en person i Sverige. Han byggde upp sin existens här och mamma kom hit alldeles ensam 1935. Båda kom via Paris där de levt något år. Först när jag själv var i 50-årsåldern började jag förstå deras öde på riktigt, att de varit så unga bland annat och att de förstod så mycket av skeendet redan i början av nazismen. Mina föräldrar berättade dock mycket om sin situation för mig, om judars öde, om politik som båda var intresserade av. 1932 förbjöds tandläkare att arbeta i den offentliga sektorn och min farfar var just tandläkare. Så de förstod tidigt vad nazismen skulle göra med dem och med Tyskland. Han kunde då inte längre försörja familjen så de emigrerade till Paris, sedermera Israel. Min mormor kom dock hit först 1938 och jag skall nu försöka ta reda på mer om när hon kom, vilken väg hon kom från Tyskland.

Jag känner igen många av personerna i din bok, bl.a. har jag hört dåligt om den gamle överrabbinen Ehrenpreis. Också att de svenska judarna inte ställde upp särskilt mycket för judiska flyktingar. Att Sverige och svenskarna inte ville släppa in många judar har jag hört sedan länge, bl.a. om de 9 läkarna som på ett möte i Uppsala bland studenterna inte gavs tillstånd att bli insläppta. Mina föräldrar fick stor hjälp av folkhögskolan Birkagården (kväkare) och dess rektor Gillis Hammar. 

Att läsa alla kommentarerna på din blogg om din bok var intressant. Den gör verkligen nytta och tycks nå fram till många "icke-judar", vilket behövs. Håller med om att din bok berör, är välskriven, är både personlig och objektiv och som någon skrev avundas även jag din stora släkt och dess sammanhållning. (Min släkt kan jag räkna på två händer). 

Kommentar från Per Berling, It-konsult och utbildare

Boken betonar hur viktiga Martin Waldenströms insatser var för många av de utsatta familjerna, och den svåra balansgång han utstod gällande den ekonomiskt-politiskt viktiga malmexporten.

Som släktforskare hade det varit spännande att kunna gå lite längre tillbaka än till 1800-talets början för att följa vin- och spannmålshandelns framväxt på kontinenten.

Tack för en intressant läsning.

Avslutar med några rader av Nelly Sachs som också lyckades fly Tyskland:

Vem tömde sanden ur era skor

Då ni tvangs att ställa er upp för att dö?

Sanden som Israel hemförde,

Israels vandringssand

O ni fingrar,

Ni som tömde sanden ur dödsskor,

Redan i morgon är ni stoft

I de kommandes skor!

/.../

Att dra undan det ena svarta förhänget efter det andra

Vända sidorna i boken av jord

Där ådrorna drar sin levnadsstig

Ögon genom dörrspringor som lappar tiden

Samtal slår sig ned

för att yppa stjärnströdda hemligheter

Kärlekens meridianer blir gränslösa

Skrivande varelse

Kommentar från Agneta Thögersen, företagare och inredningsarkitekt

Kan bara instämma i vad de andra skrivit. Det är fullständigt enastående vilket jobb som Du lagt ner och vilken historia Du har att berätta.

Boken är mäktig, viktig och mycket gripande!

Kommentar från Carl Svernlöv, professor och advokat vid Baker & McKenzie

Med sin "Till Sverige" har Bertil Oppenheimer, som redan är en framstående facklitterär författare och en av Sveriges främsta auktoriteter på företag i kris, åstadkommit ett imponerande stycke nutidshistoria från en tid som inte är längre bort än ett par generationer.

Berättelsen om Oppenheimers föräldrars, Elli och Kurt, kamp mot en ansiktslös och ofta hjärtlös byråkrati för att få stanna i Sverige är spännande och gripande.

Oppenheimers gedigna utredningsarbete och rika källmaterial med bilder, dagboksanteckningar, vykort och utdrag ur knastertorra myndighetsregtister, ger en närhet och omedelbarhet i berättelsen som gör den extra spännande.

Att historien slutar lyckligt för Oppenheimers föräldrar är så att säga en förutsättning för att den ska kunna skrivas. Icke desto mindre minner den om dem som inte hade samma tur och skicklighet. Boken är viktig--läs den!

Kommentar från Marita Svenning, Göteborg

Det är en fantastisk bok och jag gläds med dig över den fina recensionen, som jag bara kan instämma i. Du har skrivit på ett mycket personligt sätt som förstärks av de underbara breven och bilderna. Jag blev verkligen berörd. 

Jag är djupt imponerad av att du har samlat in och bearbetat detta stora material och skrivit "TILL SVERIGE" samtidigt som du haft ett mycket krävande arbete.

Jag hoppas verkligen att många människor kommer att läsa din bok.