Kommentar från åhörare på Campus Manilla, Stockholm, den 5 mars 2015

Bertil! Stort och varmt tack för att Du tog dig tid att förkroppsliga och förmänskliga kampen för alla människors lika värde och längtan efter ”locket av”. Jag blev oerhört rörd och tagen, ögonen fylldes med tårar, och jag kände mig alldeles omtumlad efter din föreläsning. Det stockade sig i halsen när jag återberättade för min fru. För övrigt anser jag att det ska stå humanist på förstasidan. Det krävs ingen auktorisation. Det krävs mer än så. Jag tror du kommer att ha glädje i livet av att lyssna till P3 dokumentär om Harald Edelstam – en inspirationskälla och förebild för mig. Sonen Erik har kartlagt sin fars liv och berättar... Harald Edelstam tillsammans med sin son Erik i Manila 1967. http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/91522?programid=2519

Kommentar från Gunnar Knutas, Tullinge

Bertil ! Jag har via biblioteket kunnat låna din bok och har med stort intresse deltagit i din historiebeskrivning. Tycker mycket om då du berättar om din uppväxttid som skildrar hur ni anpassat er till att leva i Sverige under ganska speciella förhållanden. För dina föräldrar hade ju en stor vänkrets som delvis delat samma öden gjort att dom känt samhörighet och haft ett gemensamt liv i församlingen. Din far var tydligen också mycket engagerad inom affärslivet vilket också gav honom utbyte med vänner som han kände förtroende för. Din mor en varm och klok kvinna som gjorde allt för familjen och gladde sej senare åt sina barnbarn. Det märkliga är ju att din far innerst inne bar på minnen från den svåra tiden med förföljelse och eländen men att han aldrig ville berätta något för er om alla umbäranden. Han ville kanske inte riva upp gamla sår och besparade er därför dessa berättelser. Min läromästare Just Broch upplevde ungefär samma öden som andra människor. Han berättade mycket kortfattat att han och hans hustru flydde till Norge, men inte samtidigt. Alice stammade från en adlig familj. När tyskarna invaderade Norge valde dom att ta sej till Sverige. Detaljer om flytten till Sverige fick jag heller inga detaljer om. Jag har för ett par år sedan läst Ingrid Carlbergs bok om Raoul Wallenberg. Som sammanfattning kan jag inte förstå hur grymma människor kan vara mot varandra där olika religioner inte ska få leva sina liv i fred. Bästa hälsningar Gunnar K

Kommentar från Leif Barkvall, Sollentuna

Hej Bertil. Du får lova att aldrig sluta berätta om dina förfäder. Det är mycket viktigt att hålla denna del av världshistorien levande för all framtid. Det är glädjande att läsa alla positiva människor som lyssnat till dig. Ann och jag tycke du gjorde det mycket bra då vi var i Aniarasalen [Sollentuna]förra året. Hälsningar Leif

Intervju i Sveriges Radio Gävleborg P4 på minnesdagen av Förintelsen den 27 januari 2015.

• Bertils föräldrar pratade aldrig om Förintelsen  (publicerat tisdag 27 januari kl. 14:36)

"Det fanns ett liv fram till kriget, och ett liv i Sverige"


Bertil Oppenheimers föräldrar flydde från nazisterna och lyckades ta sig till Sverige. Han har skrivit en bok om deras öden. Reporter: Linnea Johansson/Sveriges Radio


 

Bertil Oppenheimers föräldrar lyckades undkomma

förintelsen men ville aldrig berätta om sina upplevelser efteråt.

Foto: Linnea Johansson/SR.

Under tisdagen uppmärksammades att det är 70 år sedan Auschwitz befriades. Bertil Oppenheimers föräldrar undkom med nöd och näppe koncentrationslägren och lyckades fly nazisterna till Sverige.

Bertil Oppenheimers föräldrar kom till Sverige redan innan Andra världskriget 1937, men fick inget uppehållstillstånd och tvingades lämna landet året efter. Till Tyskland kunde de inte återvända. I stället fick de ta sin tillflykt till Rotterdam i Holland. När landet blev ockuperat hjälpte en familj som jobbade för motståndsrörelsen till att gömma dem. 

De tvingades i perioder gömma sig i en hemlig gång under ett kylskåp för att undkomma nazisterna.

Bertil Oppenheimer gästade under Förintelsens minnesdag PRO:s folkhögskola i Gysinge, och föreläste om sin bok "Till Sverige - Historien som aldrig blev berättad".


Men historien kring föräldrarna är ingenting som de själva delat med sig av. Under Bertil Oppenheimers barndom var Andra världskriget och Förintelsen ingenting man pratade om hemma. Det var först när hans föräldrar var döda sedan länge som han började söka sanningen kring deras liv.


– Det var alltid locket på. Så fort det var något om kriget på tv så stängdes tv:n av. Man hade uppenbarligen bestämt sig för att traumatiska händelser vill man inte föra över på sina barn. Man orkade inte. Man hade ett liv innan kriget som man lämnade bakom sig, och ett nytt liv i Sverige, säger han.


Är det här någonting som återkommer?
– Ja, många av överlevarna har haft svårt att föra vidare det här.
I samband med researchen för sin bok hittade Bertil Oppenheimers barnen i den holländska familj där hans föräldrar gömde sig. Bertil åkte och besökte dem, och de kunde berätta mer om när hans föräldrar tvingades att hålla sig gömda hemma hos den holländska familjen.

Nu är Bertil Oppenheimer orolig när han ser de främlingsfientliga strömningar som finns både i Sverige och i andra länder i Europa.
– När det är besvärliga tider måste man hitta syndabockar, hos muslimer, judar eller någon annan grupp. Det är påtagligt just nu och skrämmer mig, säger han.

//Linnea Johansson

Lyssna och hör hela intervjun på länken nedan (14 min)

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=99&artikel=6078660