Rapport från Philipp Müller, Projekt Jüdisches Leben Frankfurt am Main och Initiative Stolperstein Frankfurt am Main, efter mitt föredrag på Judiska museet i Frankfurt/Main den 6 november 2025

“To Sweden” Ein bewegender Abend über Flucht und Erinnerung: Die Geschichte der Familie Oppenheimer Im Jüdischen Museum Frankfurt fand am 6. November ein eindrucksvoller Abend statt, der Geschichte, Erinnerung und persönliche Spurensuche miteinander verband. Im Mittelpunkt stand der Vortrag von Bertil Oppenheimer, der das Buch über die spektakuläre Flucht seiner Eltern Elli und Kurt Oppenheimer vorstellte. Das Frankfurter Ehepaar konnte sich 1943 über die Niederlande vor der nationalsozialistischen Verfolgung nach Schweden retten. Über diese lebensgefährliche Flucht, ihre Todesangst und die Entbehrungen der ersten Jahre des Exils hatten sie später kaum gesprochen. Erst nach dem Tod seiner Eltern und Großeltern entdeckte der 1950 in Schweden geborene Sohn Bertil Oppenheimer persönliche Aufzeichnungen und Unterlagen, die ihm neue Einblicke in die Geschichte seiner Familie eröffneten. Er ergänzte diese durch umfangreiche Recherchen in Archiven in Schweden, Deutschland, den Niederlanden und den USA – und machte daraus ein Buch, das nun auch den englischsprachigen Leserinnen und Lesern zugänglich ist. Bereits zuvor gab es Recherchen zur Familie Oppenheimer/Hirsch von Angelika Rieber (Projekt Jüdisches Leben Frankfurt) und Mona Wikhäll (Initiative Stolpersteine Frankfurt). Eröffnet wurde die Veranstaltung durch die stellvertretende Direktorin des Jüdischen Museums Dr. Eva Atlan und Grußworten des schwedischen Konsuls Christian Bloth. In seinen Worten würdigte er die historische Verbindung zwischen Schweden und den Menschen, die dort während der NS-Zeit Zuflucht fanden, und betonte die Bedeutung solcher persönlichen Erinnerungsarbeiten für die deutsch-schwedische Erinnerungskultur. Im Anschluss führte Dr. Clemens Maier-Wolthausen mit einem kenntnisreichen Impulsvortrag in das Thema ein. Der Historiker und ehemalige wissenschaftliche Mitarbeiter am Institut für die Geschichte der deutschen Juden in Hamburg beleuchtete Schweden als Ziel jüdischer Emigration während der NS-Zeit. Dabei stellte er heraus, dass das skandinavische Land für viele Verfolgte zu einem Ort der Hoffnung, aber auch der Herausforderung wurde. Daraufhin nahm Bertil Oppenheimer das Publikum mit auf eine sehr persönliche Reise in die Vergangenheit. Er erzählte vom Fluchtprozess der Eltern, zeigte ausgewählte Dokumente wie z.B. Bilder Pässe seiner Eltern mit dem großen „J“ und den von den Nazis zugewiesenen Beinamen „Sara“ und „Israel“, und schilderte eindrücklich, wie sich das Bild seiner Eltern durch die Recherche verändert hat. Die Mischung aus historischen Fakten und emotionaler Familiengeschichte berührte viele der Anwesenden sichtbar. Zum Abschluss entwickelte sich ein lebhaftes Gespräch zwischen dem Autor, Dr. Maier-Wolthausen und dem Publikum. Dabei ging es nicht nur um die individuellen Erfahrungen der Familie Oppenheimer, sondern auch um die Bedeutung von Erinnerung und Weitergabe innerhalb der Familien jüdischer Emigrantinnen und Emigranten. Bereits einen Abend zuvor berichtete Bertil Oppenheimer von der Familiengeschichte in der Evangelisch-reformierten Gemeinde Frankfurt als Teil einer kleinen Lesereise zur englischen Version seines Buches. Bereits über 200-mal hat er schon in Veranstaltungen oder vor Schulen gesprochen. 2022 auch im Rahmen des Frankfurter Besuchsprogramms in der Heinrich-Kleyer-Schule. Seit seiner Pensionierung als Wirtschaftsprüfer hat Oppenheimer es sich zur Aufgabe gemacht durch seine Familiengeschichte an das Leid der jüdischen Opfer während des Nationalsozialismus zu erinnern. Im Oktober dieses Jahres wird er erneut zu weiteren Stolperstein-Verlegungen seiner Familie nach Frankfurt kommen. Der Abend im Jüdischen Museum Frankfurt zeigte eindrucksvoll, wie persönliche Geschichte und kollektives Gedächtnis miteinander verwoben sind – und wie wichtig es bleibt, die Stimmen der Vergangenheit immer wieder hörbar zu machen. Ich habe auf der Homepage vom Jüdischen Leben Frankfurt noch einen Artikel zu deinem Besuch geschrieben: https://www.juedisches-leben-frankfurt.de/news/ Philipp Müller

Kommentar av Honorärgeneralkonsul i Frankfurt/Main, Dr. Christian Bloth

Nach Schweden – Geschichte einer Flucht 1937 bis 1944 Der 9. November ist in der deutschen Geschichte ein vielschichtiger Tag, Freude und Erinnern an unermessliches Leid fallen auf ein Datum. An einem 9. November fiel nicht nur die Mauer, sondern 1938 initiierten die NS Machthaber den Sturm auf Synagogen, jüdische Einrichtungen und Geschäfte jüdischer Inhaber. Es kam zu „reichsweiten“ Progromen, auch in Frankfurt. Anlass genug für das Honorargeneralkonsulat Frankfurt im Vorfeld dieses Tages in Erinnerung zu bringen, dass seit 1933 auch Schweden sich mit den Auswirkungen der politischen Verfolgungen beschäftigen musste. Verfolgte suchten hier Schutz. Vielen gelang es, viele wurden aber auch abgewiesen – was tödliche Konsequenzen haben konnte. Bertil Oppenheimer, Sohn seiner bis 1937 in Frankfurt lebender Eltern, berichtete den mehr als 80 Teilnehmenden von deren Schicksal, was er in seinem Buch „Till Sverige – die Geschichte, die nicht erzählt wurde“ dokumentiert hat. Dieser Weg führte 1937 via Holland nach Schweden, wo bereits Verwandte wohnten. Seine Eltern wurden jedoch wieder nach Holland ausgewiesen. Hier holte sie die Gefahr mit der Besetzung Hollands ein, so dass sie „untertauchen“ mussten. Erst nach vielen Jahren des Kampfes um Visa ließ Schweden 1944 seine Eltern wieder einreisen. Diese traumatische Erfahrung haben seine Eltern für sich behalten, Bertil aber hat sie en dé¬tail recherchiert. Über 200 Male hat er schon dazu, besonders auch in Schulen, berichtet. Da Bertil fließend deutsch spricht, gelingt dies ganz besonders. Das Buch, Zeugnis deutsch-schwedischer Geschichte, ist in Schwedisch und Englisch verfügbar. Bertil versichert, er sei gerne bereit, wieder dazu zu sprechen – gegen das Vergessen. – wie er sagt „die Mission seines Lebens“. Dr. Christian Bloth Honorargeneralkonsul

Föredrag i Tyskland under oktober och november 2025, Redogörelse av Bertil Oppenheimer om innehåll, intryck och kommentarer

Inbjuden till Tyskland-igen! Under oktober och november 2025 blev jag inbjuden till Tyskland för att hålla föredrag på tyska om min familjehistoria. Det var nu tredje året i rad, inom loppet av tre år, som jag blev inbjuden att komma och berätta. Jag blev mottagen som en kung och kände mig verkligen välkommen! Jag hävdar bestämt att tyskarna verkligen gör allt för att göra upp med sitt dunkla förflutna. Vid mina senaste två besök i Frankfurt, har det nu lagts 20 stycken ”Stolpersteine” (snubbelstenar) för mina närmaste släktingar som bodde i staden innan de av olika skäl var tvungna att lämna Frankfurt. I projektet ”Initative Stolpersteine Frankfurt am Main” är alla ideellt arbetande icke judiska invånare (se gärna deras mycket väldokumenterade hemsida: https://www.stolpersteine-frankfurt.de/en/frankfurt). ”Steine gegen das Vergessen” (Stenar mot glömskan) är parollen för deras viktiga arbete. I slutet av oktober besökte jag min farfars födelseort Fränkisch-Crumbach, som ligger i vackra Odenwald i närheten av Darmstadt. På ankomstdagen höll jag på kvällen ett föredrag som arrangerats av borgmästaren i byn. Jag inledde med att berätta om familjen Oppenheimers rötter i samhället och visade i power-point en del av mitt stamträd. Oppenheimerfamiljen ägde en cigarrfabrik, som före kriget var den största arbetsgivaren på orten med främst kvinnor anställda. I present fick jag en särskilt för kvällen sammanställd inbunden bok om judarna i Fränkisch-Crumbach. ”Familien, Verwandte, Geschäfte, Wohnungen, Emigration, Deportation und Tod in KZ. Sie gehörten zu uns” (Familjer, släktingar, affärer, bostäder, emigration, deportation och död i koncentrationsläger. De tillhörde oss (min fetstilmarkering). Boken innehåller också material från mitt stamträd. Jag har varit här några gånger tidigare. Den judiska begravningsplatsen, där mina förfäder Oppenheimer är begravda, är mycket välskött, inhägnad och låst. I lokaltidningarna hittade jag långa artiklar med foton på mig, t.ex. i ”Odenwälder Echo” och ”Odenwälder Journal” under rubriken ”Fluchtgeschichte mit Crumbach-Bezug” (Flyktberättelse med koppling till Crumbach). Andra dagen åkte jag med 15 lärare och gymnasister till ”Hessisches Hauptstaatsarchiv” i Wiesbaden. I arkivet förvaras s.k. Wiedergutmachungakter det vill säga judars skadeståndsakter riktade mot tyska staten. Här förvaras bl.a. mina föräldrars och andra släktingars omfattande dokument som man kan ta del av. Jag har i ett kapitel i min bok ”Till Sverige - Historien som aldrig blev berättad” redogjort för släktens yrkanden och resultatet av dem. Besöket inleddes med att jag för lärare och elever berättade om den komplicerade lagstiftningen om ”Wiedergutmachung” och gav exempel på utfallet för mina släktingar. Eleverna i skolan hade under hösten jobbat med ett imponerande projekt benämnt ”Die Reise ins Nichts” . Resväskorna berättar om olika familjer från orten som ”snabbt tvingades att resa och bara fick ta med sig det allra nödvändigaste.” På kvällen ägde sedan en välbesökt offentlig sammankomst i arkivet rum, då jag berättade om min tyska familjehistoria under Förintelsen. Sista dagen höll jag föredrag för ett hundratal gymnasieelever. Jag får andra frågor än hemma i Sverige ”Känner Du något obehag av att komma till Tyskland?” . Absolut inte! Tvärtom känner jag mig välkommen var än jag kommer och tyska språket behärskar jag ju obehindrat. Sedan kommer förstås alltid den vanliga frågan om jag är släkt med Robert Oppenheimer. Min andra resa i november var till mina föräldrars födelsestad Frankfurt/Main. Arrangörer var i första hand Svenska Honorärgeneralkonsulatet och Judiska museet. Jag inledde föredraget den 6 november med att, lämpligt nog, tala om slaget vid Lützen 1632 och visa en bild på Gustav Adolf-bakelsen. Ganska makabert egentligen, men bilden väckte stor munterhet. Jag kunde också stolt berätta att jag är släkt med stadens store bankman Mayer Amschel Rothschild (1744-1812). Hans fru Gütle Schnapper (1753-1849) var min mormors farmors mors 5-männing! ”We are all related”, sade en gång en mycket avlägsen släkting apropå vårt släktskap. Det ställdes en hel del bra frågor efter mitt föredrag, bl.a. ”om mina föräldrar var integrerade i det svenska samhället?”. Trots att jag under mitt författande funderat mycket över mina föräldrars öde under och efter kriget, hade jag faktiskt aldrig tänkt på den frågeställningen. Integration är ju en mycket aktuell politisk fråga både i Tyskland och Sverige. Jag besvarade frågan med att jag inte tyckte det, då mina föräldrar nästan uteslutande umgicks med tysk/judiska vänner. Jag har den uppfattningen, att språket och kulturen var den gemensamma bakgrunden som höll ihop deras sociala nätverk. I nästföljande generationer har det däremot varit annorlunda i vår familj. Media bevakade även mitt drygt timslånga föredrag. Tidningen ”Frankfurter neuen Presse” refererade mitt föredrag under rubriken ”Die Flucht aus dem Westend. Sohn berichtet vom Schicksal seiner jüdischen Familie, die es nach Schweden verschlug“ (Flykten från Westend. Sonen berättar om sin judiska familjs öde, vilken hamnade i Sverige). Inför mina olika besök hade man på olika hemsidor presenterat mig och innehållet i mina föredrag. Mina sex föredrag under mina två resor hade lite olika inriktning beroende på målgrupp. Uppenbarligen lockades tyskar i olika åldersgrupper av innehållet i mina föredrag. Intresset för berättelser om Förintelsen är stort i Tyskland. Vid mitt senaste föredrag om ”Wiedergutmachung” på Judiska Församlingens Måndagscirkel den 10 november, blev jag väldigt uppmuntrad av Dina Rajs. Hon betonade vikten av att jag fortsätter berätta min familjehistoria. Det är också min mission i livet. Jag har nu gjort det över 200 gånger i Sverige och utomlands. Vi andra generationens överlevande är nu också gamla och har en viktig uppgift att fortsätta berätta våra anhörigas hemska upplevelser under Förintelsen. ”Niemals vergessen” som tyskarna själva uttrycker det dvs. Vi får inte glömma! Bertil Oppenheimer i november 2025

Dr. Christian Bloth, Honorärgeneralkonsul för Sverige i Frankfurt/Main. Kommentar efter föredrag i Frankfurt/Main den 5 november 2025

Bertil Oppenheimer – Till Sverige – historien som aldrig blev berättad. Den 5 november fick ett 80-tal deltagare ta del av en föreläsning av Bertil Oppenheimer enligt ovan. Bertil Oppenheimer, Stockholm, är son till Kurt och Elli Oppenheimer, som båda bodde i Frankfurt fram till 1937 innan de kunde fly från Frankfurt som judar 1937. 1937 begav de sig till Nederländerna och därifrån till Sverige 1938, där de också utvisades 1938. De överlevde i Holland, gömda av en modig holländsk familj, innan de slutligen lyckades fly till Sverige 1943. Bertil Oppenheimer forskade i denna historia, som hans föräldrar aldrig berättade för honom, kanske på grund av den traumatiska upplevelsen, och skrev ner den i en imponerande bok. https://lnkd.in/eSAqKyEP . Hans föreläsning gjorde verkligen ett bestående intryck på alla som deltog. Tack till pastor Fricke och den reformerta kyrkan i Frankfurt, https://www.evref.de/ som ställde sina lokaler till förfogande, och till Axel Kaufmann Kaufmann för CDU Westend, som också är aktivt engagerad i denna minnesfråga. https://lnkd.in/esw8Ji-n stadsdelen Westend i Frankfurt är inte bara platsen för synagogan, utan var också den föredragna bostadsorten för många judiska familjer. Föredraget arrangerades på initiativ av den svenske honorärgeneralkonsuln Dr. Christian Bloth.

Evenemangsreferat av Ingrid Wallin efter föredrag på Senioruniversitetet i Sundsvall den 14 januari 2025

Till Sverige – historien som aldrig blev berättad Årets första föreläsning hölls för en så gott som fullsatt salong av Bertil Oppenheimer. Utifrån sin bok med ovanstående titel berättade Bertil om sina judiska föräldrars och far- och morföräldrars kamp för att kunna få leva ett tryggt och fritt liv i ett land, där också judar är respekterade. Bertil Oppenheimer är svensk och lever även med judiska traditioner. Han räknar sig inte som religiös, men bär alltid sin Davidsstjärna på sig och känner sig hemma såväl i den svenska som i den judiska miljön. I år är det 250 år sedan den förste juden, Aaron Isaac, kom till Sverige och det finns idag ca 20 000 – 25 000 judar i Sverige. Under kriget dödades ungefär 6 miljoner judar, innefattande även romer, Jehovas vittnen och människor som ansågs vara annorlunda på ett för oss oförstående sätt. Den 27 januari är den internationella minnesdagen för Förintelsens offer, vilken baseras på dagen då fångarna i koncentrationslägret i Auschwitz befriades 1945, alltså i år för 80 år sedan. Bertils morfar kom till Sverige från Tyskland tillsammans med 7 syskon. Ett syskon blev kvar i Tyskland, men kom hit senare. Bertils föräldrar gifte sig 1937 och flyttade till Rotterdam. I deras identifikationshandlingar och vigselbevis lades namnen ”Israel” resp. ”Sara” till efter de rätta namnen, detta för att markera att de var av judisk börd. Bertils föräldrar flyttade till Stockholm, men fick inte stanna kvar där utan flyttade då tillbaka till Holland, där de levde mer eller mindre gömda på olika adresser. De blev fråntagna sina pass och var tvungna att alltid bära den gula judestjärnan. Judar kunde ansöka om nya pass, men då stämplade med ett rött ”J”. Så småningom kunde föräldrarna dock via omvägar ta sig till Stockholm och förenas med släktingar där. På grund av att flertalet judar, som inte hamnade i koncentrationsläger flydde utomlands runt om i världen, har många nu också sin släkt runt om i världen, så även Bertil Oppenheimer, då en del av pappans släktingar utvandrade/flydde till Argentina. Bertil reflekterade också lite över i vilken mån svenskarna kände till vad som försiggick under andra världskriget. Han menade att svenskarna nog delvis visste, men man förstod inte vidden av det och man visste inte hur man skulle eller vågade handskas med det. I främst Europa försöker man på olika sätt se till att den fruktansvärda behandlingen av judar inte faller i glömska, i Sverige tex ”Forum för levande historia” och skriften ”Om detta må ni berätta…”. I flera länder, även i Sverige, placerar man ut minnesmärken för att hedra nazismens offer i form av sk ”snubbelstenar”. Varje sten är gjord i betong med en ovansida av mässing med en kortfattad inskrift av offrets namn mm som placeras på trottoaren utanför offrets sista boendeadress. Bertil Oppenheimers berättelse gjorde oss påminda om demokratins betydelse och vikten av att vi alla respekterar allas lika värde. Berättelsen lämnade säkert ingen av åhörarna oberörd. Ingrid Wallin

Kommentar från rektor och skolchef Anders Svensson, LM Engströms gymnasium i Göteborg

Hej Bertil, Det har bara varit positiv feedback kring ditt besök. Några röster som uttryckte uppskattning, annars bara tyst instämmande. Varmt tack för att du kom och besökte oss! [Föredrag i Göteorgs domkyrka den 23 januari 2024 för ca 600 gymasieelever med anledning av Förintelsens minnesdag]. Med vänlig hälsning Anders Svensson

Kommentar från Finn Johnsson, Göteborg

Dìtt föredrag var väl disponerat,väl framfört och mycket intressant [Judiska föramlingen i Göteborg den 23 januari]. Fantastiskt att du lyckades avslöja och stoppa judelistan. En sådan skamfläck. Tack för att du står stark i denna hemska antisemitiska värld. Bästa hälsningar Finn

Kommentar från min släkting Claude Origet du Cluzeau, Paris

Dear Bertil, Your book is simulteanously lightening (precise and unquestionnable) but also heartbreaking. It is of course of prime interest for the Swedish people, and it also points out clearly the differences between the positions of the Norvegian and the Dutch during the nazi period. I guess that the fact that Maurice HERRMANN (my paternal grandfather) had brothers and sisters in Germany, with whom he certainly had some postal exchanges, made him aware of the upcoming dangers from the nazis ; furthermore, in years 1935-36, my father (Roger HERRMANN) worked in a bank in Berlin, from which he came back fluent in German, skilled in banking business and surely aware of the upcoming disaster for the Jews. Your book is also pleasantly illustrated with meaningful photos and documents : A choice of illustrations that strengthen the text. Thank you for quoting me on p. 16 ; it is true that "our" parents had a hidden anxiety about the past. Congratulations for this wonderful accomplishment. I'll be happy to see you some time in 2024, and send you my best wishes, to Elisabet and you. Claude

Kommentar från Mike Jackson, Vancover

Hello Bertil, I wanted to send you a message to let you know that I have read your book from cover to cover and want to congratulate you on the tremendous job that you have done, researching the huge amount of material and then putting it together in such a readable document. Reading the book bothered me a lot and opened my eyes wider to some of the evil that prevailed (and still does) not only in Nazi Germany and Sweden but also in other countries in Europe. I have a long list of potential readers wanting to read your book after me including my two daughters, Kristina and Ingrid. As you may have heard from Kristina von Unge, my daughter Kristina visited Sweden with her partner a few weeks ago and they were married in Stockholm by Victor von Unge!!!! They tried to keep the entire event a secret but at age 84, I am nor easily fooled! I wanted to make a couple of comments to you that may provide some additional interesting background material related to your book. You mentioned in your book (p375 if I remember correctly) that Bruno Kreisky, the former Austrian Chancellor, lived in Sweden during the period 1938 - 1946. I have a friend in Victoria, an elderly Jewish lady, who escaped from Vienna as a young child with her family before WWII. They went first to Paris and then to Montreal but she has now lived in Victoria for many years, first with her husband and now as a widow. Her father was a medical doctor in Vienna but he understood that the political system in Austria was looking good for Jewish people and the family left at an early stage. Her name is Lisalotta Dubney today but her family name was Birman and Bruno Kreisky was her uncle! It is really a small world that we live in!! The second point relates to the four years I spent as a research physicist at STFI in Stockholm. At one point, I worked with a Docent from KTH on a couple of technical papers. His name was Ernst Back, formerly Bach, and he had been smuggled out of Gelsen Kirschen, an industrial city in the Ruhr region in Nazi Germany together with his brother, Klas (originally Claus), to Sweden via Denmark by relatives during the early part of the war. Their parents were incarcerated in one of the Nazi concentration camps and sadly did not survive. The two young brothers finished up in an orphanage in Tullgarn, Uppsala which was run by Stina Heyman, the paternal aunt of Eva, Hugo and Kerstin [von Unge]. Ja Bertil, I thought you would find these two items of interest and once again congratulate you on your tremendous effort in putting your book together. It is a masterpiece! With kindest regards to you and Sib! Sincerely, Mike

Max J. Friedman, USA, författare till boken "Painful Joy"

Dear Bertil Thank you for including me on the list for this note. Fortunately, I have read your third edition in English and so finally could better understand your story and the journey your parents took as they and their relatives became eye witnesses to the desperation and worse that became the reality of German Jews such as your parents and relatives. Of course, much of your book also so clearly and sadly documents the pro-German actions by representatives of the Swedish government in limiting the ability of your family to escape to Sweden, except for short periods early in the saga. Your documentary style is meticulous and powerful and so many of the things you say about the survivors of the journey -- and those who did not -- ring true for me as well, even if my story is quite different. Sadly the antisemitism that existed before the war -- more or less everywhere on earth, if I could say it so simply -- was rampant. Of course, accommodations were made in every country depending on the economic and social status that some Jews were able to attain -- but underneath it wasn't enough to save very many of those most threatened (in Europe and Russia). What is so much more worrying is how that antisemitism has seen an overt resurgence around the world, including in the U.S. and Europe. Books like yours must be held up as providing clear documentation and witness of what hate can do -- everywhere and anytime. Congratulations on your research and indeed, I must say, your courage -- to devote so much of the later part of your life to this effort. As someone also touched deeply by the Holocaust -- as well as what came before and even afterwards -- I have also come to understand the importance of serving as a witness -- at least so that our children and grandchildren can learn our stories. I'm afraid that Never Forget for the world no longer has much traction any longer with the rise of authoritarianism and worse everywhere, including in the U.S. So we do what we can with open eyes and wounded but also open hearts. All the very best on this edition, your speaking tours and your resoluteness to sometimes talk truth to power. I hope our paths cross again before too long. Max

To Sweden - the story that was never told. Escaping the Holocaust. New expanded 3rd edition now in English by Bertil Oppenheimer

Dear reader! After some years of hard work, I have now again updated my book "To Sweden – the story that was never told – Escaping the Holocaust" (ISBN: 978-91-8059-571-1), but this time in English (460 pages). The first edition was published in Swedish in 2010 with an expanded edition in 2016 (still also available). New facts have been added over the years and a new chapter on my investigation project "Jewish registers, incitement to racial hatred and the internet”, which was observed in media.I found a number of Jewish registers set up in Sweden.This also leads to a concluding observation on the consequences of anti-Semitic hatred spreading in today’s social media. A little about the content in my book: I was born in 1950 and grew up with my parents and an elder brother in a suburb of Stockholm. At home, German was spoken, since my parents were German Jewish immigrants. My parents, Elli and Kurt, had immigrated to Sweden in 1943. But they told us almost nothing about what had happened to them during the war. It was not until the early decease of my parents that the questions started to accumulate. This is the story about my parents Elli and Kurt Oppenheimer, how they grew up in Frankfurt/Main, were educated, met each other and got married. How life, after Hitler’s takeover of power, gradually changed and eventually forced them to emigrate to the Netherlands, where after the German invasion, they had to go into hiding. You can follow them survive deportation; eventually get an exit visa accepted by Adolf Eichmann and desperately struggle to get a residence permit in Sweden. You will learn what happened to their immediate family and, above all, how in the nick of time they were saved and could be reunited with their relatives in Sweden. The restrictive Swedish refugee policy is illustrated in various ways. There were a few other people who made considerable efforts to save Jews in distress during the war. What happened to the consul Borrero, who from Stockholm issued Ecuadorian passports to Jews in Poland and the Netherlands? The Swedes very likely knew what was going on in Germany. The information was available – but what did the Germany-friendly Swedes want to believe? You can read comments about my book and the lectures I have given in Sweden and abroad. See my blog: www.bertiloppenheimer.blogspot.com. I hope you are interested in reading my new updated book in English. The book can also be a suitable gift for someone who is interested in our dreadful part of history.I would appreciate if you forward this letter to others who might be interested in reading my book. We must never forget! You can order my new book via the link: https://webshop.publit.com/webshop/5008 If you have any questions, please feel free to contact me: bertil.oppenheimer@outlook.com. //Bertil Oppenheimer

Oliver Ticciati, lawyer in London

Dear Bertil I cannot pretend to have read every word of the magnum opus, but I have read a very large chunk of it, and I hardly found a single English solecism; indeed I was most impressed by the English and I enjoyed your rather terse style and the short sentences. When your son Daniel said “It’s beginning to turn into an obsession” he was plainly on target—only someone who was truly obsessional could have unearthed and organised the fabulous number of documents that you have quoted in the book. Certainly it was the fact that I knew you which made much of what you had to say interesting to me. Very best wishes Oliver

Artikel i LindeNytt den 28 januari 2023 efter mitt föredrag för allmänheten i Lindesberg på Förintelsens Minnesdag kvällen innan

Stämningsfull konsert till minne av Förintelsens offer: ”så länge vi minns lever deras minne” På dagen 78 år efter att koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau befriats, genomfördes på fredagskvällen en minneskonsert i Lindeskolans aula. En kväll för att minnas alla de människor vars liv tog slut i nazisternas gaskammare, men också för att aldrig glömma det som hänt, så det aldrig sker igen. – Tyvärr är det inte så många överlevare kvar livet, men många av deras barn och barnbarn berättar nu deras historia, för så länge vi minns lever deras minne, sade Lillemor Bodman (M) under sitt invigningstal. Lillemor Bodman (M), invigningstalade i egenskap av hennes roll som ordförande för Barn- och utbildningsnämnden, men också som lärare, där hon under lång tid arbetat mot antisemitism. – Jag har under lång tid arbetat mot antisemitism i mitt yrke som lärare, men också i mitt arbete i svenska kommittén mot antisemitism. Jag har gjort resor med ungdomar till förintelsens platser, i huvudsak det före detta koncentrationslägret Auschwitz. Det har också varit viktigt att få personliga berättelser, men tyvärr är det inte så många överlevare kvar livet, men många av deras barn och barnbarn berättar nu deras historia, för så länge vi minns lever deras minne, sade hon. Gitarrlegendaren Janne Schaffer framförde, tillsammans med sångaren Jonas Gideon, en mycket stämningsfull repertoar, speciellt framtagen för kvällen. Författaren Bertil Oppenheimer var kvällens föreläsare, där han berättade sin historia som andra generationens överlevare. En historia som började med att Bertil som 16-åring började att släktforska, då han ville veta om han var släkt med Robert Oppenheimer, atombombens fader. Det han fick veta hade han aldrig kunnat förbereda sig på, då hans föräldrar aldrig berättat för honom vad som egentligen hände under andra världskriget. – Min mammas morfar bodde på ett ålderdomshem och skrev ett brev till mina föräldrar, då han förstod vad som väntade, vilket också hände. Jag hittade för några år sedan dödsattesten från koncentrationslägret Theresienstadt, där det står att han dog av tarmkatarr, det kan man ju fundera på om det var sant eller inte, jag tror knappast det, berättade han och fortsatte: – Mitt mål i livet är att ta över stafettpinnen från de överlevare som orkat åka runt och berätta sin historia. Som avslutning på kvällen sjöng konsertens arrangör, Sara Lönnström, en vacker judisk vers. Därefter hölls en tyst minut för att hedra alla de miljontals människor som föll offer för nazisternas grymhet. Camilla Lagerman

Kommentar från odont.dr., leg. tandläkare Göran Bergkvist, Norrköping

I Senioruniversitetets regi fick igår ett 60-tal åhörare ta del av Bertil Oppenheimers mycket intressanta och angelägna berättelse om sin familjehistoria. Idag när allt fler av förintelseöverlevarna som förmedlat sina berättelser gått ur tiden känns det extra angeläget att nästa generation fortsätter i deras spår. Man hör ibland: ”det där var ju länge sen – är det inte dags att glömma och gå vidare nu”. Men så enkelt är det inte. I Norrköping har vi sedan 1858 en mycket vacker synagoga. Från 1782 fick judar rätt att bosätta sig i staden och flera judiska släkter har haft stor betydelse för Norrköpings utveckling. I samband med krigsslutet 1945 kom ett antal judar som räddats ur koncentrationslägren till Norrköping. En del blev kvar i staden, några flyttade vidare och några klarade inte transporten utan vilar nu på den judiska begravningsplatsen. Varje år på Förintelsens minnesdag går ett fackeltåg från synagogan till begravningsplatsen. Men, antisemitismen är närvarande i staden. Vid flera tillfällen har synagogan utsatts för attentatsförsök, nu senast i slutet av förra året: den 19.e december, första dagen i chanukka gjorde två personer ett försök att sätta eld på synagogan. Som tur var misslyckades de. Berättelsen om Förintelsen, dess förhistoria och efterspel måste fortsätta och genom att få möjlighet att höra berättelser som den om Bertil Oppenheimers föräldrar och familj och deras kamp för överlevnad får vi en möjlighet att komma människorna närmare, att dela deras erfarenheter, tankar och känslor. Berättelsen lyfter också fram människorna som vågade hjälpa – som inte lät sig indoktrineras av nazisternas hatläror. Bertil visade också på de olika antisemitiska hatsidor som florerar på internet och hans ansträngningar för att få dessa nedstängda. Tack Bertil för en mycket intressant föreläsning – nu väntar en tjock bok på genomläsning.

Föredrag på Förintelsens minnesdag i Lindesberg den 27 januari 2023, dels för Lindeskolans gymnasieelever på eftermiddagen och dels för allmänheten på kvällen.

Det var så härligt och inspirerande att se alla elever som lyssnade så uppmärksamt på din fängslande berättelse. Jag vet av egen erfarenhet att det påverkar för framtiden mer än vi kan ana. Kombinationen med din berättelse från ditt liv och musiken genom Janne Schaffer och Jonas Gideon gjorde att det blev en positiv anda trots dagens svåra tema. Kommentar från arrangören Sara Lönnström

Kommentar från Torbjörn Hillensjö, Göteborg

Hej! Jag har erhållit och sträckläst din bok! Mycket intressant och välskriven. Imponerad av ditt forskningsarbete som måste ha tagit mycket tid. Intressant att se korrespondensen med de svenska myndigheterna under trettiotalet. Som svensk får man skämmas. Tyvärr ser det ut som man nu vill stänga landet igen. Även intressant att läsa om alla dina släktingars öden, och inte minst breven mellan Martin och Hedvig, passionerade och fulla av längtan. Tack för mycket stimulerande läsning. Om du ska hålla föredrag i Göteborg vill jag gärna bli varslad/ Torbjörn H

Kommentar från Olle Wästberg, Stockholm

Hej, Just läst "Till Sverige" [den nya uppdaterade och engelska upplagan]. En viktig bok. Din epilog och kapitlen om vad svenskarna visste är helt centrala. I min bok ”I tidens skugga” har jag ju ett kapitel om ”Judar och karolioner” där jag mest skriver om släkten Hirsch. Eftersom den förste kom till Sverige 1793 och det dröjde till 1865 innan Sverige tillät judaratt gifrta sig men icke-judar var de flesta av de släkter som fanns släkter med varandra. Din släkt har dock inga band till min. En viktig släkting, Oscar Hirsch, hade ju samma namn som din släkting. Det var dystert att den mosaiska församlingen motsatte sig en hel del judisk invandring, eftertsom man menade att det skulle sänka de etablerade judarnas anseende. Du nämner ju Staffan Thorsell en del. Han och hans fru Solveig var hos oss - här på Fårö - på lunch nyligen. Jag skriver ju åtskilligt om honom i min bok. Vänliga hälsningar Olle Wästberg

Kommentar från Stephen Wertheimer, Boca Rathon, Florida, med anledning av min nya upplaga av boken "To Sweden - the story that was never told"

Dear Bertil, BRAVO! What an achievement. I am impressed beyond words over what you have compiled about the family's history and its broad implications. It is a text that deserves to be widely read and studied. To be sure, I have not read all 461 pages, but I have read selected sections and chapters and find your story compelling. And the English is extremely good. I wouldn't change a syllable. With your permission, I would like to forward the text to my children and grandchildren, who would keep a copy on their computer files. This is information the Wertheimer-Oppenheimer-Hirsch family members need to have at hand. I am embarrassed that I have not taken the saga of our branch of the family as a historical project as you have done. I will make quiet inquiries to see where this book might attract a publisher. I will let you know if I find promising leads. (My effort to find a translator was an abysmal failure.) Thanks for everything you are doing to keep memory of these horrible events alive and to document the truth. You should win a prize. Have you talked to the Nobel people yet? Indeed, let us keep in touch. The family circle ever narrows. Vetterlich, Stefan

Kommentar från Dr. Sylvia Asmus, Frankfurt/Main, om min nya bok "To Sweden-the story that was never told, Escaping the Holocaust"

Lieber Herr Oppenheimer, herzlichen Dank für das Manuskript. Ich habe es aus Zeitgründen nur überflogen, aber auch so wird schon deutlich, dass Ihr Buch sehr gehaltvoll und die Geschichte Ihrer Familie sehr vielschichtig ist. Zudem geht Ihre Darstellung ja über die enge biografische Beschreibung hinaus. Ich könnte mir gut vorstellen, dass ein Verlag daran Interesse hat. Ich wünsche Ihnen viel Glück und grüße Sie herzlich, Sylvia Asmus Deutsche Nationalbibliothek, Frankfurt/Main (Leiterin Deutsches Exilarchiv 1933 - 1945)

Kommentar från läraren Philipp Müller efter mitt föredrag i Heinrich-Kleyer-Schule, Frankfurt/Main den 14 juni 2022

Hallo Bertil, ich wollte mich schon längst nochmal melden und mich bedanken. Ich habe noch eine Nachbesprechung mit meiner Klasse gestern abgewartet. Die Schüler fanden die Veranstaltung sehr gut! Wir haben nochmals über ein paar Aspekte deiner Familienbiographie gesprochen und ein paar Folien deiner PowerPoint angeschaut dazu. Vielen vielen Dank, dass du bei uns warst! Es war sehr lehrreich für meine Schüler. Der Schüler, der dich danach noch angesprochen hatte (Giovanni), meinte, dass man durch deinen Vortrag das ganze allgemeine Geschichtliche gut an wahren Menschen nachvollziehen konnte. Es war ein Erfolg! Ich hoffe du findest die Zeit zum reflektieren die nächsten Wochen. Das war sicher eine sehr anstrengende Woche für euch. Das glaube ich dir. Es freut und ehrt mich sehr, dass ich ein Teil der Stolpersteinverlegungen für deine Familie sein durfte. Liebe Grüße Philipp